Recension
Blandade Artister
East coast soul connection
(Castle/Border)

Tåget är försenat. Utanför passerar Sverige; Norrköping, Linköping, mindre orter, små samhällen, byar, enstaka hus, en massa grönska.

Solen går i moln, moln som tornar upp sig föraktfullt hotande. Humöret sjunker. Kaffet är slut. Magen pratar, diskuterar öppet sin hunger i vagnens tystnad.

Odds & Ends sjunger Deon Jacksons »Love makes the world go around« i hörlurarna. Berättar hur kärleken känns, hur värmande den är, hur den till och med kan få träden att växa. I närheten sitter ett mycket äldre par. De pratar inte. Rör inte varandra. Jag undrar: är det så det blir? Är det vad som väntar? Jag funderar: har de någonsin hört musik som bidrar till att känslorna fixerande stannar vid en person, känslor så starka att allting slås ut i ett enda slag?

Jag inser mitt patetiska anslag i nästa andetag – men kan inte låt bli att fångas av de låtar som smygande, med siktet kärleksfullt inställt, träffar alldeles, alldeles rätt.

Romantiskt förlöjligande? Må så vara, men ett sätt att tackla dagen, i alla fall till jag växer upp och måste lägga undan min fantasivärld för ett vuxnare förhållningssätt.

Street Peoples »Never get enough of your love« sveper upp koncentrationen till en fast punkt. Stråkarna klistras fast, blåset är redan etablerat. Harmonierna, tempot, sången, texten är på väg åt samma håll.

När tåget lämnar Nässjö har jag spelat Tommy Keiths »Loving you comes easy« sju gånger i rad. Definitivt det bästa på dubbelalbumet så här långt.

Därefter radar de upp sig på ett vackert led: uppgivenheten i »He knows my key (is always in the mailbox)« med Barbara Jean English; Charen Cottons i min värld klassiska »A little bit of love«; De-Lite-Fuls »Forget that girl« som jag inte har hört innan; mystiska Chicago Gangsters spikar upp en sensuell skylt i »I choose you«, Willie Hutch-låten som André 3000 samplar på sin nya singel.

Alvesta är slutstation för det mycket äldre paret. På perrongen håller de varandras händer. Det enda jag hör är sorgespelet i alkoholistuppgörelsen »In the bottle« med Brother to Brother.

Sedan vänds min uppmärksamhet åt ett helt annat håll.

Medlemmarna i The Escorts satt alla inne på Rahway State Prison i New Jersey. Och på något sätt fann producenten George Kerr gruppen medan de befann sig i fängelset. Liveinspelningen av albumet »All we need is another chance« tog tre år att organisera. Här inkluderas titelspåret med samma namn. Det är en rå och skitig inspelning, fylld av energi och dramatik. George Kerr inleder:

To the people on the outside, who ever is listening to this conversation
These guys, The Escorts, feel, and have told me, each and everyone of them, that they are sorry för what they have done
Thats is why I wrote the titlesong to this album, All we need is another chance
And I am just asking you
Please give it to them

Och hur kittlande det än är med låtens premisser i övrigt, kan jag inte släppa inledningen. Handlar det om cyniskt utnyttjande som marknadsföringsknep, eller kände Kerr verkligen sympati och ville hjälpa personerna inblandade?

Tankarna virvlar, gör ett antal saltomortaler med skruv, innan Chuck Jacksons sexuellt frustrerade sängkammarsoul för dem till en annan, mer bekväm plats.

Då har vi stannat i och även lämnat Hässleholm.

Min mamma ringer. Snart framme.

Street People står ännu en gång för sällskapet. Denna gång med »Someday we´ll be together«, och just i detta nu, med dessa förutsättningar, gör de låten bättre än The Supremes.

I Lund reviderar jag den åsikten.

I Malmö stiger jag av.

/Mattias Bergqvist