Recension
Miller, Scott
Reconstruction
(Sugar Hill Records)

Det lär vara ett helvete att heta Scott Miller i USA, speciellt om man måste profilera sig som artist. Namnet är så vanligt ute på den amerikanska prärien att just den här Scott Miller har experimenterat med att använda sitt mellannamn, för att komma ifrån den stora Scottmassan.

Men det blev som det blev till slut och i alla fall vi, som gillar rootsy rock and roll med sydstatstwang och klockrena powerpophookar, vet idag att Scott Miller från Knoxville, TN, är en kis kan man lita på.

Han är självlärd på gitarr (lärde sig genom att studera en snabbkurs i den amerikanska upplagan av Det Bästa). Det var tydligen en effektiv kurs, för av bara farten började han sjunga och skriva låtar också.

Och tillsammans med några likasinnade bildade han sitt första band Viceroys som senare blev V-Roys. Steve Earle råkade få höra dem och fixade ett skivkontrakt, som resulterade i en kritikerrosad debutplatta i mitten av 1990-talet, ”Just Add Ice”.

Sen har det rullat på. Scott Miller har idag ett litet sammansvetsat band som ressällskap på sina turnéer. Och eftersom Scott är tågfreak blir det oftast resor på räls.

Senaste albumet är en liveupptagning från klubben Down Home i Johnson City i TN. Och ibland har liveplattor en så oerhört stark närvarokänsla, att man kan inbilla sig att man är på plats. Detta är en sådan. Det är stökigt och slamrigt, to och tjim, det snackas och ylas och man nästan hör grannen i baren sörpla i sig ett glas från Millers. Och då menar jag alltså bryggeriet, inte Scott.

De flesta låtarna är hans egna. Undantagna är två, vilka också visar hans smak och referenser: Tom Pettys ”Spike" och Neil Youngs ”Hawks and Doves”.

Så vill du göra en barkväll i en amerikansk håla med musik som smakar mer än ölet, är den här plattan ett fynd.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify