Recension
Blandade Artister
Ljuva franska sånger
(SonyBMG)

Fransk pop och schlager: orden väcker säkerligen högst skiftande associationer. Kommersiellt, utslätat, polerat? Ordet chanson brukar väcka vackrare associationer. Det står av någon anledning för själfullhet och förfining. Alla vet ju att Jacques Brel och George Brassens är mycket finare än Johnny Hallyday och France Gall.

För egen del tycker jag att vi lika gärna kan vända på det. Den franska schlagern står för för lätthet, elegans och en sofistikerad förfining som är ett alldeles utmärkt självändamål. Brel, Brassens och deras traditionskamrater representerar något annat: falsk själiskhet, kladdiga lyrismer och tomma pretentioner.

Sedan är det en annan sak att en måttlighetsmissbrukare som jag föredrar den franska populärmusiken i lagoma portioner. För lyssnare som mig, jag tror vi är många, passar därför Lasse Höglunds och Hans Lindqvists samlingsprojekt »Ljuva franska sånger« perfekt. Jag har sagt det tidigare och det kan gärna upprepas: Höglund är suverän på att få ihop ett fint flöde av disparata sånger. Det gör inget om man inte gillar flera av dem, på något sätt får han ändå ihop en perfekt fungerande helhet.

Materialet på »Ljuva franska sånger« spänner över ett halvsekel från Edith Piafs »Milord« till sånger med Carla Bruni och Isabelle Boulay från det här årtusendet. Endast Françoise Hardy och Joe Dassin har fått med två sånger. Françoise Hardy representeras naturligtvis av den bitterljuva »Tous les garçons et les filles«, ett av den europeiska popens mästerverk och en sång som också fick ny aktualitet genom att ackompanjera en nyckelscen i Philip Savilles fina filmatisering av Julian Barnes roman »Metroland«. Men vi får också Françoise Hardys franska version av »Lyckliga gatan«, från början en italiensk schlager. Och med en vacker blinkning till alla musikfetischister lägger Höglund och Lindqvist in Joe Dassins franska version av »City of New Orleans« direkt efter. Det är, ursäkta en ordfattig yngling, skitfräckt.

I övrigt får vi de obligatoriska numren med Aznavour, Mireille Mathieu och Sylvie Vartan plus en bunt suveräna melodier som vann Eurovisionsschlagerfestivalen. Eller som borde gjort det; jag minns inte så noga. Och alla nyväckta snuskhumrar som fått för sig att Barry White inte blott var en gubbsjuk pajas får »Je t’aime moi non plus« som extra bonus, eller som ett brev på ryska posten.

Som den nödvändiga påminnelsen om att allt inte är bra och kanske som en motvikt får vi också Danyel Gérards gamla Tio i topp-hit »Butterfly«. Jag hade trängt bort eländet.

Men den prövningen botas direkt av Vicky Leandros, France Gall, Anne-Marie David och Séverine. »Ljuva franska sånger« är inte en skiva för entusiasterna eller komplettisterna. Men den är perfekt för alla dem, oss, som njuter av fransk schlager i små portioner. Och som illa tål de pretentiösa åtbörderna hos alla de franska magstödsmuttrare som inte fått plats bland de trettiofem spåren på »Ljuva franska sånger«.

/Magnus Eriksson