Recension
LaFave, Jimmy
Cimmaron Manifesto
(Red House Records)

Många jag känner har svårt för att uppskatta Jimmy LaFave – en av dem är jag gift med sedan många år.

–Han låter så klagande, säger hon. Han gnäller hela tiden.

Det är rösten de vänder sig mot. Själv har jag aldrig förstått den kritiken. Jag tycker att hans röst är full av uttryck och att den melankoli han ofta utstrålar blir ett med musiken. Rösten är ett instrument och Jimmy LaFaves sätt att sjunga får texterna att växa. Han hör till dem som alltid är trovärdig och till dem som har en total inlevelse i varje stavelse.

Han har dessutom förmågan att snickra ihop melodier som är vackra och som snabbt fastnar i medvetandet. Framför allt tillverkar han ballader som man inte kan värja sig emot.

Med sitt nya album tror jag att LaFave har stor chans att få den uppskattning han förtjänar. Han sjunger mjukare utan att tappa sin skärpa och det är ett album där allting stämmer. De tre låtar han inte har gjort själv, glider helt enkelt in i helhetsbilden, trots att de är mer eller mindre välkända. ”Walk A Mile In My Shoes” har man ju hört några gånger med Joe South. Och i ”Not Dark Yet” visar han än en gång att man kan vara Dylan-tolkare utan att låta som Bob.

Men det är hans egna berättelser som lägger ut kursen för innehållet. Likt en Jack Kerouac drar han ut oss i en amerikansk verklighet, där han inte längre gillar tillståndet. Han observerar och noterar, han ser sig om, ställer frågor och vill att alla ska se hur illa tillståndet är och då menar han inte bara i USA.

Ibland kopplar han av och rockar loss lite mellan balladerna, men hela tiden är musiken långt ifrån stökig och dramatisk. Ibland tänker jag på Elvis, när han satt på den lilla runda scenen omgiven av sitt band och med publikens närkontakt. Det låter lika avspänt här, det låter som förstatagningar med ett gäng duktiga musiker som älskar att spela.

Och så har han plockat in en av mina Austin-favoriter, Carrie Rodriquez, som har fiolen med sig och som sjunger i bakgrunden lika avvaktande och försiktigt som vanligt i ett par låtar. Även Rudie Foster och Kacy Crowley är med i var sin låt för att ytterligare förstärka stämningen.

CD-förpackningen är estetik på hög nivå med talande bilder av fotografen Pete Lacker och ovanligt påkostad för att komma från ett litet oberoende bolag, Men jag kan inte förstå varför vi inte fick texterna utskrivna. Förmodligen för att LaFave vill ha 100% uppmärksamhet. Vi ska blunda och lyssna, inte sitta och läsa medan han sjunger.

Han kräver alltid mycket av sina musiker och gör det nog av sin publik också.

”Cimarron Manifesto” är kanske en nystart för Jimmy LaFave, hans bästa album någonsin och förhoppningsvis en väg in i det starkaste rampljuset.

Han är värd det.

Han är unik, en one of a kind.

/Rune Häger