Recension
Healey, Jeff
Adventures in Jazzland
(Stony Plain Records)

Kanadensaren Jeff Healey är väl, än så länge, mest känd av en stor rockpublik som gillar tungt gitarrspel med långa solon, lämpliga att spela luftgitarr till hemma vid hallspegeln. Själv lade Healey sin gitarr platt som en planka tvärs över knäna och spelade på den som om den vore en steelguitar.

Men så har han heller aldrig sett några hårdrocksmanér. Han verkar vara förföljd av tragedier och var bara ett år gammal då man p g a svår cancer tvingades avlägsna båda hans ögon. Och än idag drabbas han av allvarliga sjukdomsangrepp, som gör att han måste hålla sig borta från scenen då och då. För tillfället turnerar han och är bl a på väg till Europa. Han är alltså en kämpe, värd all beundran.

Det var under det tidiga 1990-talet jag först hörde honom. På plattan ”Hell to Pay” hade han ett ungt tremannaband som var förstärkt med David Lettermans sidekick Paul Shaffer på keyboards och gäster som George Harrison, Jeff Lynne, Mark Knopfler och några till. Healey blandade egna låtar med klassiker som Harrisons While My Guitar Gently Weeps och Knopflers I Think I Love You Too Much. Det lät gött, som de säger i Göteborg, och jag kollade hans kommande plattor.

Och plötsligt överraskade han mig och alla sina skivköpare genom att avslöja att han egentligen har ett gediget jazzintresse. Han spelar, visade det sig, trumpet och klarinett, fuskar på trombone och han har hoppat in regelbundet i kanadensiska tradjazzband hemma i Toronto. Han har dessutom kört jazzprogram på radio, där han har spelat plattor från sin stora vinylsamling med gamla klassiska jazzband.

2004 kom den här plattan, som först nu har letat sig hit.

Healey sjunger i några låtar och han spelar sina olika instrument. Omkring sig har han rutinerade mannar som behärskar gammal 20- och 30-talsjazz och vet hur man får musik att svänga.

Det är musik som förmodligen är kul att spela och visst kan man stå ut med lite av den här varan då och då. Men för mig blir det turistjazz, en musikform där bäst före-datum gick ut för decennier sedan. Så här lät det på turistfällorna i New Orleans före orkanen. Eller så är det jippojazz, som används när det ska invigas ett varuhus eller nåt. Då kommer ett tradband som får kunderna att bli på gott humör.

Samtidigt måste man beundra dem som håller liv i en gammal musikform oavsett om det är 20-talsjazz eller något annat. Jeff Healey är kanske inte världens bästa trumpetare eller trombonist, men han är genommusikalisk, han sjunger bra och han och bandet verkar trivas ihop, när de på sedvanligt manér delar utrymme för att alla ska få visa upp sig i korta, snabba solopartier.

Gladjazz brukar man väl också säga. Och antingen blir man väl glad när man hör det, eller så surar man för att inte Jeff Healey fortsatte med sina rockiga kompisar.

/Rune Häger