Recension
Kaplansky, Lucy
Over the Hills
(Red House)

I sina bästa stunder hör Lucy Kaplansky till de omistliga sångerskorna. Hennes skiva »Flesh and Bone« var ett av 90-talets mästerverk i den aningen diffusa gränsgenren folk- och countrytonad singer/songwriter-musik. Den visade Lucy Kaplanskys förmåga som låtskrivare med små pregnanta interiörer från livets skilda sidor liksom osvikligt goda smak i val av medmusiker. Och hennes röst är så där lagom svår att nagla fast: klar och ärlig som en folksångerskas, men också med countrysångerskans förmåga att smälta in i en organisk helhet med expansiva steelackord och dånande slide.

Sedan dess tycker jag att hennes skivor mest upprepat givna idéer och attityder. De har varit bra, men också ohjälpligt bleka i förhållande till »Flesh and Bone«. Åtminstone tills nu. Ty på sin nya skiva »Over the Hills« övervinnen Lucy Kaplansky ånyo allt motsånd, alla griniga invändningar och jämförelser med svunna stordåd.

Vokalt ligger hon nära 60-talets folkvåg med alla dess avknoppningar, men hennes röst avtecknas också vackert mot en fond av Larry Campbells sökande steel, Duke Levines gitarr och ett ibland lätt framskjutet, men hela tiden smakfullt trumkomp.

Lucy Kaplansky inleder med två egna sånger, den expressivt vemodiga »Manhattan Moon« och det countryepiska vemodet i »Amelia«. Sedan får vi några väl valda covers: Bryan Ferrys »More Than This«, June Carters »Ring of Fire« och Loudon Wainwrights »Swimming Song«. Lucy Kaplansky drar ner tempot, och hennes tolkningar av de bägge senare räddar sångerna från de (ursäkta mig) töntiga versioner av Johnny Cash och systrarna McGarrigle som definierat dem. Fast receptet är enkelt: dra ner tempot, ersätt Tijuana-stötarna i »Ring of Fire« med Dule Levines snirkliga gitarrfigurer och låt Campbell spela old timey-fiddle i »Swimming Song«. Svårare var det inte att rädda sångerna från meningslösheten.

I övrigt får vi nyskrivna sånger av Lucy Kaplansky och ytterligare covers, en sång av Julie Miller och Ian & Sylvias »Someday Soon«, där Lucy Kaplansky dock inte kan matcha originalet eller Crystal Gayles och Suzy Bogguss tolkningar. Men uppdraget var otacksammare, och hennes version fungerar ändå i sin folkmusikaliska uppriktighet.

Alltså: på nytt en omistlig skiva av Lucy Kaplansky, som imponerar både i originalmaterialet och i sitt oortodoxa handlag med svårbemästrade covers. Lucy Kaplansky är inte, om jag förstått det rätt, professionell sångerska; hon har också en akademisk karriär att tänka på. Så det är helt i sin ordning att det tog tio år att på nytt göra en utsökt skiva.

/Magnus Eriksson