Recension
Blandade Artister
Text: Stikkan Andersson
(Polar)

Stig Erik Leopold Andersson (1931 - 1997), alias Stikkan Andersson, skrev mer än 3000 pop- och schlagertexter. Han skapade ABBA, startade skivbolaget Polar och instiftade Polarpriset. På 1970-talet var han den svenska musikvänsterns spottkopp framför andra, utskälld som musikkapitalist och cyniker, som manipulatör och folkförförare. Man kan göra det enkelt för sig, som Jan Gradvall i en annars läsvärd omslagstext till samlingen »Text: Stikkan Andersson«, och påpeka att Stikkan Andersson (moder hårfrisörska, fader okänd) till skillnad från sina belackare kom från arbetarklassen. Men det säger egentligen ingenting, mer än att han möjligen kände publiken bättre än vad hans belackare gjorde. Han kan ändå vara en cyniker och en kapitalist. Det senare är sant. Det finns dock inget nödvändigt band mellan klasstillhörighet och klasståndpunkt, eller politisk åsikt. Tack och lov, det brukar kallas demokrati.

Var då Stikkan Andersson en bra textförfattare? Visst, han var en av de bästa i sin tid. Stikkan Andersson hittade de fyndiga rimmen. Han kunde måla upp en känsla eller en situation med till synes enkla medel, han hade humor och han var skicklig på att fånga andemeningen i en originaltext, om det var möjligt eller motiverat.

Ibland var det knappast möjligt. En sång om en avrättning var dessbättre otidenlig i det svenska 1960-talet. Därför reducerades Curly Putnams »Green Green Grass of Home« till bitterljuv nostalgi. Inget fel på den svenska texten »En sång en gång för längesen«, men Jan Malmsjös version är hemsk, så svulstig och direkt vulgär i sin dramatiska och ärkeromantiska gestik.

Stikkan Andersson fick sitt genombrott i slutet av 1950-talet med två svenska original. Det var den då okända Lill-Babs som 1959 sjöng in »Är du kär i mej ännu Klas-Göran?«; det enda man kan säga om den är att den tyska version som senare följde med den annars utmärkta sångerskan Britt Damberg var ännu värre. Och det var Nacka Skoglund, som efter VM-silvret 1958 sjöng in »Vi hänger me’«, alla risiga idrottslåtars ofrånkomliga förebild och avspark.

Sedan var översättningarna och arbetet med ABBA de två dominerande inslagen i Stikkan Anderssons verksamhet. Den förra delen fick ett abrupt slut när Svensktoppen införde det olycksaliga förbudet mot översättningar; därmed sjönk det svenska schlagerkunnandet som en sten.

För egen del tycker jag att Stikkan Andersson skrev sina bästa texter, när han arbetade med utländska original. Ibland var rentav hans texter bättre än originalen. Det gäller till exxempel »Gröna små äpplen« (»Little Green Apples«), där Monica Zetterlund gjorde en av sina finaste insatser som schlagersångerska. Det är också värt att notera att Stikkan Anderssons försvenskning av Buffy Sainte-Maries »I’m Gonna Be A Country Girl Again«, Lena Anderssons genombrott »Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång«, var radikalare i sin bild av miljömordet än originalet; annars var kanske Buffy Sainte-Marie vid sidan av Phil Ochs den radikalaste i Greenwich Village-vågen.

Lena Andersson, som blott var femton år när hon fick sitt genombrott, var dessutom en av Stikkan Anderssons finaste upptäckter. Det är lustigt att tänka sig att hon var tänkt att bli Stikkan Anderssons, Björn Ulvaeus och Benny Anderssons väg ut på en internationell marknad. I några av hennes inspelningar körar hela det blivande ABBA, men ändå blev det tvärstopp. Ty de åren vann alltid Family Four den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen, så Lena Andersson åkte hem till Halmstad och slutförde sin undersköterskeutbildning. Åren efter kom »Ring ring« och »Waterloo«.

Lena Andersson bidrar med flera spår på samlingen, men det är som om det inte får bli för många. Därför får hennes insjungning av Carole Kings »You’ve Got A Friend« (»Du har en vän«) stå tillbaka för Lill Lindfors underlägsna version.

I övrigt får vi flera höjdpunkter från den svenska schlagerns 1960-talet. Family Fours melankoliska »Kör långsamt« (Mills Brothers »Cab Driver«) som speglar Stikkan Andersson jazzintresse. Marianne Kocks »Vackra sagor är så korta«, vars text befinner sig ungefär lika långt från »You Don’t Have to Say You Love Me« som Dusty Springfields mästerverk (som fick sin text på en kafferast i studion) från det italienska originalet. »En serenad till dig« med Gunnar Wiklund (»This Is My Song«). Anna-Lena Löfgrens »Måndag måndag« (»Monday Monday«). Etc, etc.

Men allt är inte Strountes som ädel konst, en del är blott vanligt strunt, rutinsnabba försvenskningar avsedda för snabbkonsumtion. Varken i Björn Ulvaeus »Raring« (»Honey«) eller Lill-Babs »Leva livet« (»It’s My Party«) kan jag se något av varaktigt värde. Men förhoppningsvis har jag fel.

Så bort alla småaktiga invändningar. »Text: Stikkan Andersson« rymmer 43 sånger på två cd. De flesta har en självklar plats i den svenska pop- och schlagertraditionen. Många är också utsökt skimrande små pärlor, bagatellen som tidlös konst. Något som saknas? Eftersom den politiska smutskastningen var så energisk skulle det varit roligt om Hootenanny Singers »Aldrig mer«, med en refräng (»Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer / Det finns ingen som kan ändra det som sker«) som sades glorifiera monopolkapitalets folkomflyttningar, kommit med. Det var väl den enda av Stikkan Anderssons texter som fick ett direkt svar från musikvänstern, när Fria Proteatern till samma melodi kvad »Vi blir fler, vi blir fler, vi blir fler / Är vi många kan vi ändra det som sker«.

Men materialet räcker utan vidare till flera volymer.

/Magnus Eriksson