Recension
Watson, Dale
From The Cradle To The Grave
(Hyena)

Efter en turbulent tid med problem i familjen och hot om att lägga av med artistlivet, är Dale Watson tillbaka bättre än någonsin som låtskrivare, sångare och Johnny Cash-dyrkare.

Låtarna skrev han på några dagar och lika snabbt spelades hans nya album in i en liten stuga i Hendersonville, Tennessee. Stugan ägdes tidigare av Cash och Watson påstår själv att han kunde känna Cashs andliga närvaro så starkt under projektet att det påverkade hans sätt att sjunga. Sånt där har jag aldrig trott på, men det är ändå frapperande hur Watson lyckas närma sig sin hjälte – både röstmässigt och i texternas substans. De tio spåren har kraft att lyfta honom en bra bit upp i den amerikanska countrymusikens hieraki. Det är dags att börja räkna in honom bland de främsta. Dale Watson förtjänar det och den här plattan är ett bindande bevis för att det är rätt.

Hans texter tar ställning när de handlar om hämnd, förlåtelse och rättvisa, de är gripande när de handlar om att mista någon man älskar och i flera av dem är tankarna lika mörka som hans barytonröst. Framför allt är texterna så välskrivna att man inte kan låta bli att lyssna. Cash hade många sådana låtar, låtar som fortfarande berör när man hör dem. Nu har Watson också några sådana, t ex »Time Without You«, »You Always Get What You Always Got«, »Why Oh Why Live a Lie« och inte minst titellåten.

Den speciella stämningen i låtarna har också påverkat bandet. Don Don Pawlaks pedal steel, Don Rabys fiddle, Gene Kurtz´ bas och John McTigues trummor får oväntat besök av Jon Blondells trombon och tillsammans bygger de en solid bakgrund som ger Watson både frihet och styrka. Mixningen är förresten elegant utförd av gamle Blastersgitarristen James Intveld.

Enda felet med plattan är att den är för kort. De tio spåren sveper förbi så snabbt att man tror att spelaren har hängt upp sig. Men »From The Cradle To The Grave« hinner i alla fall presentera en mogen man med livserfarenheter som omfattar massor av bedrövelser och han förmedlar det han vill berätta distinkt och utan skygglappar. Det innebär inte att resultatet känns jobbigt eller svårt. Men det visar hur en country outlaw väljer en annan väg än den som han har följt i flera år.

Kanske är det därför som han står vid en gravsten på CD-konvolutet. På stenen kan man läsa »Country Music R.I.P.« Exakt vad han menar får framtiden visa.
RUNE HÄGER

/Rune Häger