Recension
Rönnblom, Anders F
Underground vol. 1 – Renoverat Paradis
(F-records)

Efter att ha hållit en låg musikalisk profil under delar av 90-talet (föredrag, utställningar, EFX Art & Design Magazine mm) verkar nu Anders F Rönnblom lagt in en kreativ överväxel som få av generationskamraterna kommer i närheten av.

2004 kom den svartkaxiga ”Dom automatiska undrens tid är förbi”. Sanslösa retrospektivsamlingen ”F-Box” (18 CD + bok och DVD) följde snabbt och genom ett accelererande turnerande med de eminenta kompmusikerna var det i fjol dags för dubbeln ”Live från den mixade zonen”. Här föds sångerna på nytt. Rothstein, Ericson, Aggemyr & Rönnblom är en flexibel kvartett som töjer och vränger i materialet fritt efter stundens ingivelse och slumpens kursändringar. Inte konstigt att det här gänget drar till sig Dead Heads och älskare av Dylans Never Ending Tour. Grateful Deads bluegrassbaserade improvisationer har aldrig smakat bättre på svenska liksom.

Och nu kommer ”Underground” med undertiteln ”Vol. 1 renoverat paradis”. Ja det ska komma en tvåa framåt höstrusket.

Hur låter Rönnblom 2007 då? Man kan väl säga att russinen ur 40 års produktion har plockats och resultatet är sensationellt snyggt. Här finns korn av ”Din barndom skall aldrig dö”, här finns ekon av popestetiken kring ”Rapport från ett kallt fosterland” och ”Kysste henne våldsamt”, här finns prärieromantiken från ”Vit Flagg” och ”Mer än Amerika”. Här finns den samhällskritiska klurigheten från en ”Skratta tills tåget går” och nostalgin på ”Ramlösa Kvarn”. Samtidigt är det fascinerande hur det lyckas låta så enhetligt och egentligen inte likt någon tidigare AFR-platta.

”Håll in din häst Sofie” är perfekt öppningslåt i midtempo med sugande vispigt trumspel till banjo och akustiska strängar. Den halvt framvästa ”Ramlösaland” lever på tillknäppt kaxighet. ”Thank you Buffalo Springfield” är delikat understated med aviga melodilinjer och blinkningar till ja just det. ”Gunghäst gunghäst” svävar ut över prärien och kan bli livsfarlig i setlistorna framöver. ”Hedersman” växer och växer och bjuder på steel, mandolin, en tung basfigur och davidcrosbysk stämsång. Här finns melodier. Här finns gobitar att plocka, hemligheter att samla. Bildspråket är som vanligt vildvuxet och mångbottnat. Räcker länge.

Och som Rönnblom sjunger. Ingen stor röst alls men med en konstant variation i uttrycket. Inledningsspårets upp-i-registret-desperation, det ironiskt bittra knarrandet på …bara fått en massa la-la-la-la…, hur han håller ut på s:en i …den skrämmer skiten ur oss… Nyanser. Rösten som ett instrument bland instrumenten. Tänk Neil Young, tänk John Martyn, tänk Lars Lillo-Stenberg, tänk Dylan på 90-talet.

Till hösten kommer fortsättningen. En elektriskt galen historia ryktas det om.

/Christer Herentz