Recension
Sister Vanilla
Little Pop Rock
(Chemikal Underground)

Så, det är alltså inte bara för att återförena The Jesus & Mary Chain som William och Jim Reid grävt ned stridsyxan, utan även för att, tillsammans med gamle TJMC-vapendragaren, hjälpa lillsyrran Linda med dennas debut. Blod verkar onekligen vara tjockare än vatten även i denna dokumenterat bräckliga släktkedja.

Jag kan inte påstå att jag har något direkt förhållande till The Jesus & Mary Chain. Jag gillar dem, men de betyder inget speciellt för mig. Säkerligen kan hängivna fans hitta mycket att analysera och förundras över på Little Pop Rock men själv uppfattar jag det, precis som i fallen med Jims förivrrade projekt Freeheat eller Williams lika snurriga soloäventyr under namnet Lazycame, som att många av idéerna är bättre än själva utförandet.

Ofrånkomligen låter många av de här raka, enkla rocklåtarna, som enligt gängse normer kombinerar både det storslagna och det behärskade, som överblivna The Jesus & Mary Chain-alster. Eller, om man vill vara elak, som pastischer. Det är naturligtvis inte obegåvat på något sätt, men det finns inte heller mycket som är tillräckligt genomarbetat för att bli riktigt intressant.

Little Pop Rock är en söt titel, och förvisso en acceptabel programförklaring, men det är alltid en fin gräns mellan att vara cool och att vara lam, och jag kan sett till det stora hela inte riktigt bestämma mig för vilken sida fröken Reid hamnar på. I fina Pastel Blue och på plattans bästa spår, Can’t Stop The Rock, är hon onekligen det förstnämnda medan hon på Slacker, Down och Angel låter lika förvirrad som jag är när jag lyssnar.

Det är också alltid en fin gräns mellan det enkelt och naivt charmiga och det simpelt klåparaktiga, och det största bekymret jag har med Little Pop Rock är det låter så förtvivlat lågbudget, nästan no-budget. Jag vet, bröderna Reid har aldrig varit några hifi-bögar, men de har (nästan) alltid utnyttjat den sublima ljudbild som ackompanjerat deras låtar på ett närmast ultimat sätt. Här låter det bara…billigt. Stiffa trummaskiner, vidriga gitarrljud, taffligt syntblippande och skräpiga sångeffekter gör att låtar som K To Be Lost och TOTP blir både löjeveckande och pinsamma.

När det gäller familjen Reed har jag alltid haft svårt att avgöra om detta är ett medvetet val, ett experiment, om de vill göra något sorts statement eller om de helt enkelt inte vet och kan bättre. Det där sista vi kanske kan stryka för det har ju bevisligen funnits ögonblick av storhet under brödernas karriär.

Sorgligt nog för lillsyrran Linda Rock tillhör Little Pop inte en av dem.

/Ola Karlsson