Recension
Bulat, Basia
Oh, My Darling
(Rough Trade)

Det börjar med mandolin och handklapp. Men nej, det är inte ett nytt Jens Lekman-projekt. Det är Basia Bulat, kanadensisk sångerska som debuterar med blommor i håret och samma sandpapper i stämman som Stevie Nicks.

Musiken är någon sorts kammarpop, med inslag av folk och visa. Det är inte speciellt enhetligt; inte särdeles sammanhållet. Ibland drar det åt kvick powerpop; ibland åt ballader i valstakt. Hon vill kanske för mycket? Å andra sida är det ju bättre än att sitta hemma på kammaren och vela men inte våga.

Låtsnickeriet är av klart acceptabel kaliber. Det är varierat och välgjort. Texterna har tillräckligt att säga för att väcka viss uppmärksamhet. Det är ju mycket om kärlek, såklart. Men det finns väl egentligen inget annat att skriva om, finns det? Kärleken går före allt annat. I alla människors liv.

Även produktionen känns fin; behaglig och ruff om vartannat. En annan stor invändning däremot – förutom den om musikens spretighet – ligger i Bulats röst. Den håller visserligen rätt sandpappersgrad, men o store Gud, vad enformig och uttjatad den blir efter bara ett par tre låtar. Ingen dynamik; inget spektrum alls.

Tydligen är albumet inspelat i Hotel2Tango-studion i Montreal, där bland annat Godspeed! naglat fast sina allra mest anarkostinna postrock. Det hör man inte. Vad man hör är en godkänd om än lite ljum debut från en skapande kvinna som om hon styr sin utveckling åt rätt håll möjligtvis kan bli att räkna med längre fram. Idag räcker det inte till; men vem vet vad morgondagen bär med sig?

/Tony Ernst

Lyssna på Spotify