Recension
Roberts, Julie
Julie Roberts
(Mercury/Universal)

Så har då den Amerikanska Fabriken För Kvinnliga Countrykloner spottat ut ännu en duktig, überstylad stereotyp i samma snygga förpackning som Faith Hill, Lee Ann Womack, och Mindy McCready? Den där kategorin där alla har felfritt yttre och är utrustade med jättefina röster och som förr eller senare når toppen på listorna med hjälp av hutlös marknadsföring och i bästa fall ett mer eller mindre mått av begåvning? Nja, kanske ändå inte.

För Julie Roberts har faktiskt nånting som känns »for real«. Hon ser visserligen ut som en korsning mellan Naomi Watts och Faith Hill (dvs skitsnygg!!!), men det finns något mer bakom den väna ytan. Kanske är det den lite lantligt hemtrevliga vibe som präglar Nashvilletösens majordebut som gör den stora skillnaden. En egenskap hon själv besjunger fint i inledande »Ain't Down Home«.

Här finns förvisso den obligatoriska symfoniorkesterballaden och Den Stora Singeln (»Break Down Here«), men Roberts vinner kommer undan med det, mycket tack vare sin charm och jordnära attityd. Visst sneglar lilla Julie (och hennes skivbolag får man förmoda) på listorna med »Unlove Me«, »If You Had Called Yesterday« och framför allt nämnda singeln, men hon låter aldrig inställsam eller smetig. Bluegrassrötterna skymtar i »Pot Of Gold« och honkytonkinfluenserna förstärks på utmärkta »No Way Out«, mycket tack vare Darell Scotts alltid felfria låtskrivarpenna..

Hela albumet andas hantverkskunnande och professionalism, naturligtvis, men det som saknas för att Roberts ska kunna konkurrera med exempelvis Womack och Hill är avsaknaden av riktiga »hits« och att produktionen möjligen känns en aning för anonym. Fast, det betyder ju ingenting så länge uppsåtet känns så här pass ärligt och resultatet är så här pass…trevligt.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify