Recension
IV Thieves
If We Cant Escape My Pretty
(One Little Indian)

Britterna i Nic Armstrong & The Thieves rönte en hel del uppmärksamhet med den ganska lyckade plattan The Greatest White Liar för ett par år sedan. Men, enligt uppgift tyckte bandet att de egentligen var fyra individualister och låtskrivare snarare än en soloartist med backupband, och bestämde sig helt sonika för att börja om på ny kula under namnet IV Thieves.

Även om jag initialt blev ganska intresserad av denna vändning kändes det redan vid en första lyssning en smula förvirrande. Och symptomatiskt nog säger bandet det bäst själva på debutalbumets öppningsspår; ”You can’t love what you don’t understand”. Och jag förstår mig inte riktigt på IV Thieves.

Alltså, jag kan förstå vad de är ute efter rent musikaliskt, för det är inte speciellt märkligt. De har tagit den bluesbetonade retrorocken från The Greatest White Liar och skruvat till det hela några varv; de har bytt ut bandekot mot stadiumreverb, vridit upp förstärkarna till 11 och börjat gnälla istället för att vara muntra och uppsluppna, säkerligen i tron att de gjort en modern rockplatta. Icke.

Istället för att som tidigare plocka ut godbitarna ur tidiga Fab Four och den brittiska invasionen har de lyckats ringa in i princip allt det som var trist och jobbigt med britpopen och göra det ännu tristare och jobbigare. Enkelspårigheten, det endimensionella meloditänkandet, bredbenheten, och den där attityden som försöker få dem att framstå som tuffare och kaxigare än de verkligen är.

Alla namn som aldrig blev något flimrar förbi; Cast, The Cooper Temple Clause, Ocean Colour Scene, Embrace, och ändå låter inte IV Thieves speciellt likt dessa band. Snarare är det så att de tillhör den skara som i slutänden inte hade tillräckligt med egen karaktär och starkt låtmaterial för att vara minnesvärda.

Det finns dock en del försonande drag. The Sound And The Fury är med sina beatlesstämmor inte alls tokig, smått ironiska All The Time trampar ståtligt på i maklig takt och, kanske inte helt oväntat, är IV Thieves som mest sympatiska när de inte försöker sig på några poser och vänder blicken till andra sidan Atlanten (där albumet också är inspelat). Då blir de om inte personliga så åtminstone intressanta, och som på den furiösa Bo Diddley-blinkningen Have Pity och snygga stämsångsorgien Lay Me Back Down faktiskt både tuffa och tilltalande känsliga. Och avslutande Chase Me Off/Out är alldeles utmärkt, tja, britpop dårå, så som den alltid borde låta.

Det är framför allt stämsången som är IV Thieves räddning. De har säkert själva insett att ingen av dem har tillräckligt karaktärstark röst för att ensam bära låtarna, och harmonierna gör att melodierna åtminstone emellanåt orkar sticka ut i den kompakta gitarrväggen. Och det gör också att hälften av de tolv spåren åtminstone blir hyggliga istället för outhärdliga.

Det vi lärt oss idag är således att fyra låtskrivare inte nödvändigtvis är bättre än en och att den brittiska invasionen var bättre än britpopen. Åtminstone som influens betraktat.

(Plats för skäll på Gubben Karlsson:__________________________________)

/Ola Karlsson