Recension
Blandade Artister
Keeping the faith: 40 years of northern soul
(Sanctuary/Border)

Titeln är lockande, pockar på intresset gör den, tilltalar de innersta skrymslena, de som allra helst vill ha och länge har längtat efter en träbrun box med 100 northern soul-burgare av olika smak.

Det är som menyn på Harlem, favoritrestaurangen i London. Där finns mat lagad på amerikanskt vis, bland annat en kycklingrätt med potatismos som suger musten ur en.

Och så är det även här med dessa från Amerika importerade pärlband, dessa bortglömda men upplockade smycken; låtar fyllda med romantik, dramatik och fingerknäpparnas vals.

Men visst är det som de säger: bara för att en låt försvunnit och grävts fram igen, sker inte per automatik ett slags kvalitetshöjning. Och det är detta dilemma som soulmusik under kategorin northern ständigt måste dras med. Alltför ofta i denna värld ses det svårtåtkomliga och obskyra som det bästa, medan verkligheten talar ett annat språk; det där de kommersiellt mest gångbara låtarna under 60-talet var och fortfarande är de vackraste, hur mycket musikarkeologi som än bedrivs.

Fast å andra sidan är det många gånger mer spännande att hålla, säg, en träbrun box i handen och veta att en del av materialet på de fyra skivorna har man aldrig hört tidigare, än att slentrianmässigt införskaffa ännu en Supremes-samling.

Sedan finns det även ett slags mystik inbyggt i låtarna och dess artister; när det gäller Motown och Stax känns det som att allt är nedskrivet och berättat. Här är fallet inte så. Snarare tvärtom.

Och det är ju den kicken jag och förhoppningsvis andra vill åt: att hitta något nytt, att låta en dynamit spränga högtalarna och känna dess kraft sprida värme inuti och gåshud utanpå.

Därför är det även svårt att rationellt, lugnt och behärskat förhålla sig till de hundra mer eller mindre kompakta berättelser som passerar revy i takt med musiken. Speciellt så när var och varannan stöter lite lätt i sidan, knackar på axeln, knuffar och gruffar, kräver extra uppmärksamhet, extra omvårdnad. Det är svårt att låta koncentrationen ägas av Chuck Jackson eller Major Lance när The Fascinations, Roy Hamilton och ett gäng till drar i mina ben för att stå i centrum. Det är hårt att efter en kort romans med Gwen Owens kasta sig i armarna på medlemmarna i Gigi & The Charmaines. Så kanske sammanfattar Bobby Womack trots allt det bäst när han får avsluta det hela med »So many sides of you«? För det är så jag känner inför northern soul, och egentligen soulgenren i stort. Så många olika sidor och så många dörrar som måste öppnas. Och desto mer tid som går desto fler blir det.

Slutligen: »Keeping the faith« är inte soulheaven i en box.

Men nog står låtarna där på rad och knackar på pärleporten.

/Mattias Bergqvist