Recension
Michelsen, Anne Dorte
Hvor var det nu vi var?
(RecArt)

Det är sex år sen sist, som Anne Dorte Michelsen gav ut ett soloalbum med egna sånger.

Åren gick och Anne Dorte upptäckte att halva livet hade passerat. Kanske därför som flera sånger blivit mer popiga (med ett eko från Tøsedrengene, den grupp som hon slog igenom med på 80-talet) och samtidigt än mer allvarliga, för att hon nu blickar både bakåt och framåt (samt nedåt, uppåt och inåt)?

Anne Dorte Michelsen har alltid varit sorgens och allvarets danska sångpoetissa. På sitt nya album fortsätter Anne Dorte att musiksätta de frågor som vi alla ställer oss. Hon skildrar den del av livet där allas våra liv förenas och våra erfarenheter blir gemensamma.

Det är sånger från, som hon diktat och sjunger, ”livets lange landevej”. Ämnena är så kallat triviala = vardagliga och livsviktiga.

Hon sjunger att hon alltid varit ”bange”. Fast tillägger i sista versen att hon också kan vara modig. Minsann! Hon undrar vart glädjen, tiden, vägen tog vägen? Och är det slut, riktigt slut mellan oss: ”Hvem hved om lykken vender?” Hon upptäcker sig själv, den lilla flickan, som varit borta så länge, nu finns hon i Anne Dorte igen.

”Lykkelige mandag” är den allra finaste sången. En helt vanlig måndag med vardagens helt vanliga kärlek: maken och barnen. ”Jeg kan ikke gi´ dig alt”, sjunger Anne Dorte. Men hon – de – ger varandra vad de förmår: ”Hvordan vil du ha´ kogt dit æg?”

Och hur popiga de nya låtarna än blir, så är melodierna fortfarande lika hjärteläkande. Som balsam: så lena, så vackra är de.



Bonus: Intervju med Anne Dorte Michelsen, gjord år 2000 i samband utgvingen av albumet ”Mørke vande – Lyse strande” (EMI-Medley):

Den danska sångpoeten Anne Dorte Michelsen sjunger ur sitt, mitt och ditt hjärta. T ex:

”Jeg bor i en morgen
der aldrig bli´r dag” (ur sången ”Himlen ved”)

Så inleder Anne Dorte Michelsen sitt nya album. Just den sången är egentligen inte hennes utan i original heter den ”No Frontiers”. Men Anne Dorte har skrivit den danska texten och gör sången till sin. Mer än så: hon slår an tonen för hela albumet, ger en stämningsförklaring.

Visserligen har CD-n fått titeln ”Mørke vande – Lyse strande”, men mörkret dominerar. Sångerna går i tonarten sorg. Den ljusa stranden kan blott förnimmas på andra sidan det svarta, stormiga havet.

Jaget i sångerna är så sorgset och ensamt att jag blir orolig för dej, säger jag till Anne Dorte.

– Du? För mej? I så fall ska mina föräldrar vara oroliga. Inte du.

För lyssnaren, som kan känna igen sej, blir din sångpoesi som terapi. Är sångerna också din självterapi?

– Nej, terapi förknippar jag med professionell hjälp. Sångerna är ett sätt att se på och erkänna sej – mej – själv. Ett sätt att avsluta något. Sångerna hjälper en – mej – att leva fullt och helt.

– Själv tycker jag också att mina bästa sånger är de sorgliga. De glada sångerna blir inte så bra.

– Danskar är festprissar. De är inte så förtjusta i långsamma sånger. Men de lyssnar. Och jag har ju gjort snabba låtar också. När jag är ute spelar och sjunger en stilla, sorgsen sång så blir det snart show igen.

– Även om jag annars inte har så mycket gemensamt med kyrkan så är kyrkan den enda plats här i Danmark där det är tillåtet att tala om sorg.

”Han sku´ rejse næste morgen
da de mødtes første gang” (sången ”Farvel, farvel”)

»Mørke vande – Lyse strande« är Anne Dorte Michelsens första soloalskiva på åtta år. Förra gången jag träffade henne var 1994. Då hade Anne Dorte precis gjort det första albumet med Venter på far – en tjejgrupp som i dansk revytradition både feministiskt och kärleksfullt skämtar på allvar med kvinno- och hemmafrurollen.

Vid samma tid skrev hon de sorgna sångerna på det nya albumet. När de nu offentligjorts är hon gift och har fått en nytt barn. Känns inte det konstigt?

– Det hade väl varit värre om det var likadant fortfarande?

– Ett barn gör en ju glad. Och en man! Men sorgen är kvar. Den kommer och går. Fortfarande känner jag smärtan, längtan efter...

Vad är lycka, då? Finns den? Var finns lyckan?

– Lycka, säger Anne Dorte, är när man i ett nu plötsligt blir ett med sej själv. En doft från en blomma sveper förbi. Ungefär så.

Hur länge räcker den stunden?

– Ett par minuter, kanske.

”Der er to mænd i verden, der
bestandig krydser min vej
den ende er ham jeg elsker
den anden elsker mig” (”De evige tre”)

Formulerar din sångpoesi känslor och stämningar som är speciella för kvinnor? Kan jag, som man, också känna igen mej, tror du?

– Danska journalister vill ha en plats på hyllan där de kan placera mej. De klistrar gärna på etiketten kvinnosånger.

– Min erfarenhet är inte att kvinnor skulle vara mer känslosamma än män. Kunna känna större sorg, ha närmare till gråt. Jag ser det på min son. Han är så känslig. Men i männen bor känslorna någon annanstans. Männen förvarar sina känslor i ett hemligt rum.

Sångpoet är en kvalitetstitel som jag ger Anne Dorte Michelsen. Hennes sånger har lyrikens förmåga, betydelse och kvalitet. Men det betyder inte att hon skriver dikter som hon sjunger utan sångpoesi är en genre för sej.

– En sång, säger hon, ska vara som att ramla i vattnet och ropa på hjälp.

– När man läser – eller skriver – en bok så gör man det med ögon och huvud, med intellektet. Men musiken är inte litterär. Musik kommer ur hela kroppen.

– En sång ska både kunna synas och sjungas. Den ska klinga. En sång är varken prosa eller lyrik utan ett slags telegram. Att sjunga är som att tala. Nästan. Sång är inte riktigt talspråk utan ett destillerat talspråk.

– En sång går direkt från människa till människa, från hjärta till hjärta.

Anne Dorte Michelsen sjunger för ditt, mitt och sitt hjärta.

Både recensionen och intervjun har tidigare varit publicerade i Kvällsposten.

/Bengt Eriksson