Recension
Mika
Life In Cartoon Motion
(Universal/Island)

Kanske förde den sönderkrystade Guilty Pleasures-trenden något gott med sig trots allt; plötsligt blir kritiker och kräsna musiklyssnare inte per automatik avogt inställda när en artist nämner Queen, ELO, Supertramp och Elton John som influenser. För oss som alltid gillat ovanstående namn är inte lättillgänglighet och hitkänsla liktydigt med yta, kyla och spekulativ inställning, även om jag till viss del kan förstå om detta är adjektiv som dessa kan förknippas med. För mig har Guilty Pleasures alltid varit enbart pleasure, så att säga. Eller rättare sagt, för det mesta.

Så det är kanske inte så konstigt att jag blev upp över öronen förälskad första gången jag hörde det unga brittisk/libanesiska popunderbarnet Mikas singel »Grace Kelly«. Det är en helt oemotståndligt förtjusande poppärla i rakt nedstigande Guilty Pleasure-led, och kanske ett av det här decenniets bästa singlar. Mika har tidigare plågat radion med den menlösa Scissor Sisters-efterapningen »Relax«, men det är svårt att förstå att det är samma artist som står för dessa motsatser till låtar.

Nog för att det finns musikalisk bredd på »Life In Cartoon Motion«. Den låter precis som titeln skvallrar om; det är ett kaleidoskop, ett musikaliskt fyrverkeri i fyrfärg, med ballonger, regnbågar, muppar, Nalle Puh-ar och ta mig tusan om inte Fyrkantssvamp-Bob (eller vad han nu heter) lubbar förbi också. »My Interpretation« är utmärkt västkust-singer/songwriter-pop, som en Daniel Powter med åtminstone antydan till hår på testiklarna, »Any Other World« sniffar på Rufus Wainwrights domäner och »Billy Brown« låter som Harry Nilsson, om han varit kompis med Paul istället för John - allt framfört i dur med ett leende på läpparna och med håret flaxande i vinden.

Och det är till en början så ruskigt charmigt och glatt att man inte kan låta bli att dras med. Men snart, väldigt snart, blir det som till en början kändes coolt och uppfriskande väldigt, väldigt enerverande. Att låtar med titlar som »Lollipop« och »Big Girl« inte ska vara några djuplodande mästerverk kommer väl inte som någon chock, men i de här fallen handlar det om infantil tuggummipop som inte var charmig ens under de mest kreativt bottenlösa nivåer från åren som följde i discons kölvatten på sjuttiotalet. Bay City Rollers gjorde det med mer stil och bravur. Och då har jag inte ens nämnt Mikas glaskrossarfalsett, som han använder sig av i tid och otid.

Visst vet Mika hur man hittar hookar, och all respekt för att killen verkligen går in för att skriva hits, men när det kommer till att förpacka dem verkar han ha sneglat mer på bankkontot än in i hjärtat.

Men trots allt är de ögonblick då ynglingens begåvning verkligen får fritt utlopp de som är värda att minnas. För varje »Lollipop« finns en »Grace Kelly«, för varje »Big Girl« en »Stuck In The Middle«. Intrycket är lika splittrat som uttrycket, om man säger. Men framför allt känns »Life In Cartoon Motion« som en grogrund, en språngbräda inför framtiden. Den Stora Hiten är i hamn, snart är det upp till Mika att visa att det inte blir den enda.

/Ola Karlsson