Recension
Dirty Dozen Brass Band
Funeral For A Friend
(Ropeadope / Ryko)

Ångan stiger ur den fuktiga marken, värmen är tryckande och Gregory Davis torkar svetten ur pannan med en vit näsduk när han lyfter trumpeten till läpparna och Dirty Dozen Brass Band lämnar Gallier Hall i New Orleans bakom den hästdragna vagnen med Anthony »Tuba Fats« Lacers kista till tonerna av »Just A Closer Walk With Thee«.

Lacer var med och grundade Dirty Dozen för 25 år sen, men gruppen hade ingen aning om att han skulle dö i en hjärtattack när de spelade in den här hyllningen till New Orleans begravningsmusik bara ett par månader tidigare. När de fick höra att »Tuba Fats« dött bestämde sig Dirty Dozen för att tillägna skivan honom och att spela på hans begravning.

New Orleans begravningsmusik är en företeelse lika gammal som jazzen själv, och förmodligen går det inte att komma närmare den ursprungliga New Orleans-jazzen från förra seklets början än att gå på en jazzbegravning.

Redan i första låten, den traditionella »Just A Closer Walk With Thee« får vi en aning om hur det kommer att låta. Trots att det är en religiös hymn lyckas Gregory Davis trumpet och Sammie Williams growl-trombone låta som kåta bakgårdskatter i det täta ensemblespelet och när bandet släpper loss på allvar firar trummisen Terence Higgins orgier i ofattbart svängigt second line-beat medan blåsarna släpper loss all sin livsglädje när den sörjandes familj väl försvunnit utom hörhåll.

Men Dirty Dozen vore inte Dirty Dozen om de nöjde sig med att exakt återge begravningarnas gamla blues och spirituals. I »Please Let Me Stay A Little Longer« kommer David Hidalgo från Los Lobos in på dragspel, och plötsligt känns det som om squeeze-box alltid varit en självklar del av New Orleans-traditionen. I »Jesus Is On the Mainline« jobbar sig Davell Crawford Singers upp till en fullständigt otrolig, himmelsk extas medan »Down By the Riverside« har magnifik slide från Jamie Mclean.

Men det är naturligtvis blåsarna som spelar huvudrollen på »Funeral For A Friend«. Fräcka, jublande, kåta, sorgsna, uppsluppna, vemodiga, varma — vassa som glödgade spjut, mjuka som den spanska mossan som hänger från träden.
»Musik i New Orleans handlar lika mycket om döden som om livet” har jazzlegenden och klarinettisten Sidney Bechet sagt. Jag tror både han och »Tuba Fats« hade varit nöjda med den här skivan.

/Christer Olsson