Recension
McBride, Martina
Waking Up Laughing
(RCA)

Countryn är den mest feministiska och klassmedvetna populärmusiken, och då framför allt den expansiva kvinnliga strömning som bröt fram under slutet av 80-talet och första halvan av 90-talet. De bästa, rentav enda, sångerna om kvinnomisshandel i hemmet i den samtida populärmusiken kommer också från Nashville. Reba McEntire spelade in »I Fell Down the Stairs« 1987, Martina McBride följde efter 1993 med Gretchen Peters mästerverk »Independence Day«, som också avsatte en av tidernas mest drabbande musikvideor. På sitt debutalbum »The Time Has Come« framförde Martina McBride dessutom »Cheap Whiskey«, en av countryns minst romantiska framställningar av alkoholismens helvete. Att sången användes i en nationell trafiksäkerhetskampanj var knappast någon tillfällighet.

På sin nya skiva »Waking Up Laughing« anknyter Martina McBride till de tidigare sångerna med »Beautiful Again«. Till en förledande uppsluppen melodi och Bryan Suttons glättiga melodilinjer på mandolinen sjunger Martina McBride om en ung flickas helvetesvandring: faderns alkoholism, sexuella övergrepp av farbrodern, tonårsgraviditet. Men som titeln antyder finns ett hopp. Världen kan bli vacker igen.
Sången uttrycker dock ingen flykt från de förtryckande realiteterna. Den påminner snarare om J.M. Coetzees romaner i sin metod att kritiskt skärskåda en djävulsk verklighet, utan att för ett ögonblick sudda ut övergreppen.

»Waking Up Laughing« är Martina McBrides åttonde skiva. Efter det fantastiska coveralbumet »Timeless« gör hon nu en skiva med originalsånger. Både i sina egna co-writes och i sånger av bland andra Leslie Satcher, som glädjande nog dyker upp allt oftare på nya countryskivor, fullföljer Martina McBride den tematik och den estetik som präglat hennes musik alltsedan debuten. Det är starkt känslomässiga sånger om kärlek, könsförtryck och mer eller mindre felslagna drömmar, ofta med en tydlig underklassprofil. Att countryns rekryteringsbas, främst på den kvinnliga sidan, förändrats klassmässigt märks möjligen på det musikaliska uttrycket, mindre i de förmedlade erfarenheterna.

Musikaliskt ligger också tonvikten på svepande ballader som ger Martina McBride rikligt med utrymme för hennes suveränt behärskade vokala dramatik. Och musikerna är som vanligt hämtade bloand Nashvilles bästa.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify