Recension
Malin, Jesse
Glitter In The Gutter
(One Little Indian)

Han ser ut som en ung Bruce Springsteen och har fått med sig Bossen själv i ett spår på nya plattan. Och han konstruerar sina låtar med rockvärldens alla myter som byggstenar precis som sin förebild. Men han har inget E Street Band bakom ryggen och det låter lite för mekaniskt för min smak.

Dock finns här låtar som man kan höra mer än en gång. ”Bastards of Young” är en sådan, men den vill man kanske hellre höra i original med Paul Westerberg och Replacements.

Malin kommer ursprungligen från punken. När sedan kompisen Ryan Adams producerade hans debutalbum, fick han genast en viss status som rockstjärna. Nu befinner han sig någonstans i ett sökande efter en egen identitet och skriver sina låtar om storstadsnatten, vackra kvinnor och allt det andra som präglar honom.

Men de 13 låtarna på ”Glitter In The Gutter” rullar fram utan att ta för sig. De låter som något man har hört förut, de känns opersonliga, tråkiga och allt för perfekta. Det verkar som om de måste hålla sig inom vissa ramar för att få speltid i radio eller vad det nu är som styr Malins tankeverkstad. Inte någon gång känner man det där gunget som gör att man börjar stampa takten med foten eller vill sjunga med. Här finns inget som rockar loss. Man väntar på ett rejält ösregn som smattrar i asfalten eller på en rivstart vid grönt ljus. Men det händer inget.

Kanske hittar han en egen stil så småningom. Han verkar vara produktiiv som få andra och han kanske behövs för att hålla liv i de tunga rockschablonerna.

/Rune Häger