Recension
Bob & Gene
If the world was mine…
(Daptone/Dotshop)

Det är en fin historia. Och en inspirerande sådan. Så låt oss gå igenom den aningen för snabbt.

Interiör: Buffalo, New York. Sent på sommaren 1967. Arbetslösheten är hög och stiger för varje dag. Det går att skära genom stadens spänningar med kniv.

In på scen från vänster: William Nunn, fabriksarbetare, fackföreningsledare och far. Han lovar ungdomarna att om de lär sig sjunga, då ska han spela in dem och släppa deras låtar. Allt får att få bort pojkarna och flickorna från gatans bedrägliga skugga.

Nunn bygger en studio i sin källare, vem som helst får möjlighet att köpa in sig i Mo Do Records och resan börjar. Improvisation är företagsmodellen, hårt arbete och disciplin skapandeprocessen.

In på scen från höger: Bobby Nunn, 15, och Eugene Coplin, 16.

Bobby inspireras av sin far, av alla de som besöker hemmet på 50 Orange Street, av musiken som strömmar ur källaren.

Varje dag efter skolan träffas de två vännerna för att skriva låtar och sukta efter drömmen om sina namn på ett omslag med en brandgul vinylsingel inuti.

Debuten, både för Bob & Gene och bolaget Mo Do, »You gave me love«, är en suktande ballad, ett kärleksbrev som tackar för möjligheten att få älska. Efter det fortsatte duon spela in sina låtar, men när material för en LP samlats hade skivbolaget inga pengar för att pressa skivan. Så banden hamnade så klart på en hylla i William Nuns källare, samlande på mer och mer damm desto fler år som passerade.

När nu albumets tolv låtar finns paketerade på CD är det lätt att charmas av enkelheten, av det oskuldsfulla tilltalet, av hormonerna som bultar i varje textrad. Och skivans tema – pojke möter flicka, pojke längtar efter flicka, pojke drömmer om fantasiflickan, pojke ändrar sin personlighet för att få fantasiflickan och så vidare – är som vykort från den egna tonårstiden.

Så den första reaktionen må vara att måla bagatellfan på väggen, men efterhand sjunker låtarna in, klättrar upp på axeln och försöker övertyga genom viskningar i örat. Och jag trivs verkligen i deras sällskap – speciellt efter en alldeles för lång natt med mycket av den råa, fast alltid lika roliga, humorn i tv-serien South Park bankande på insidan av skallbenet.

Då känns det skönt att för stunden återigen få ta del av den naiva inställning till kärlek som Bob & Gene vill förmedla.

Den inställning som vi med den alltid närvarande cynismen i ryggsäcken vet bara är en dröm från tonåren.

/Mattias Bergqvist