Recension
Paladins, The
Power Shake, Live in Holland
(Continental Blues Heaven)

Det här bandet är ett sånt där band som man kan beskriva med alla gamla rock´n' roll-klyschor man har. Men jag ska försöka undvika V8-motorn, rallarsvingarna och allt det där.

Paladins spelades in för den här dubbelplattan 2004, när man fortfarande bestod av originalmedlemmarna Dave Gonzales på gitarr, Thomas Yearsly på ståbas och Bryan Fahey på trummor. Och så där lät de i 20 år efter sisådär 200 spelningar om året på road houses, honky tonks eller vad man nu vill kalla alla små klubbar där folk köar för rockabilly i dess ädlaste form.

Det här bandet spelar allt som kan sägas ha med rockabilly att göra, bara det inte går långsamt. Ballader och sånt tjafs är för veklingar. Men lite blues är godkänt.

Bandet kretsar kring Gonzales från San Diego och om man ska leta influenser i hans gitarrspel, så är det första man tänker på Link Wray. Det hörs redan i andra låten, instrumentala ”Powershake”, men också i de våldsamma gitarrsolon som förekommer – kolla bara ”Slow Down”, som är en våldsam rökare med ett omtumlande gitarrarbete. Ja, eller bluesiga ”Going Down To The Big Mary´s, som också baseras på ett grymt gitarrsolo.

Jag tror att Paladins har många fans i de kretsar som åker omkring i stora amerikanare på somrarna och träffas ute på vischan där det finns stora fält att parkera bilarna på och nån scen där rockbanden kan avlösa varandra. Där måste Paladins vara kungar, precis som här på Nijmegen´s Kids ´n´ Billies Festival någonstans i Holland.

Hör du till dem som gillar raka spår, fräcka riff, läckert fingerplock och tuffa låtar, så är det Paladins du ska ha. Det här handlar inte om nostalgi med tillbakablickar till 1957. Det här är 2000-talets rockabilly.

/Rune Häger