Recension
Stooges, The
The Weirdness
(Virgin/EMI)

Jag är verkligen inte någon åldersfascist. Men det är något med inställningen och den totala jävla lyckan över av att få ge ut sin musik första gången som gör att just rock, och kanske allra mest garagerock, känns så äkta och angelägen när medlemmarna i banden är kring de tjugo. Iggy Pop och The Stooges stod för en oerhörd här och nu-känsla när de mellan 1969 och 1973 gav ut sina tre odödliga klassiker ”The Stooges”, ”Fun House” och ”Raw Power”. 34 år senare och den första plattan sedan dess fyller Iggy snart 60 och det är inte så kul längre.

2003 började The Stooges spela tillsammans igen och live fungerar det fortfarande. Men på skiva blir det bara platt och oangeläget. Visst bössar bröderna Scott och Ron Asheton på rejält och The Stooges kan verkligen skala ner rock in på bara benet. Men man kan bara ana det där som gjorde The Stooges så där fantastiskt ilskna, ärliga och uppriktiga vid några få tillfällen på ”The Weirdness”.

Mest förundras man ändå över varför det låter så tafatt emellanåt. The Stooges befinner sig ljusår från sina glansdagar och vid en jämförelse med exempelvis låtar som ”I Wanna Be Your Dog”, ”Search And Destroy” och ”No Fun”, blir det just, no fun…

Vill man uppleva farbröderna i The Stooges mer i sitt rätta element får vi dra till Borlänge i slutet av juni och se dem live på Peace & Love-festivalen istället.

/Anders Sundin

Lyssna på Spotify