Recension
Donovan
Beat Café
(Appleseed)

När Donovan Leitch dök upp mot mitten av 60-talet med keps av jeanstyg, jeansjacka, boots, munspelshållare och en gitarr med texten »This machine kills« var det många som började göra jämförelser med Bob Dylan. Men det räckte med att höra det känsliga cello- och träblåsarrangemanget på »Sunny Goodge Street« eller den hippt jazziga »Hey Gyp« för att komma på andra tankar.

Det skulle dröja ända till 1970 och »New Morning« innan Dylan vågade använda sig av stråkar, och då nådde arren ändå aldrig ända fram till den färdiga plattan. Vid det laget hade Donovan använt sig av rockgrupp, brass, calypsostuk, el-fiol, sitar, stråkkvartett, jazz, cemballo, tvärflöjt, hårdrockgitarr och gjort en hel skiva med impressionistisk, närmast haiku-liknande musik med bara akustisk gitarr och banjo. På ett naivistiskt självklart sätt använde hans sig av den sena 60-talspopens hela palett för att färglägga sina sånger. Lyssna t ex på den magiska »Hampstead Incident« från »Mellow Yellow«-CD:n.

»Beat Café« är betydligt mer avskalad, med onomatopoetiska ramsor och besvärjelser och filosofiska texter om kärlekens och livets natur till starka melodier och uppfinningsrikt komp från briljante kontrabasisten Danny Thompson och utsökte trummisen och slagverkaren Jim Keltner. Genom att åstadkomma en ständigt varierande och intensivt svängande botten hindrar de Donovans svävande, andlöst intensiva röst — han låter för övrigt märkligt nog exakt som för 35 år sen — att blåsa bort som en maskrosboll i vinden.

De omedelbara melodierna har alltid varit Donovans styrka och här finns fina sånger som titelmelodin och »Yin My Yang« med porlande xylofon och den halvt ironiska bluesen »Lord of the Universe« tillsammans med plattans överraskning, gamla ur-balladen »The Cuckoo«, som också Dylan sjungit, i ett modernt, nästan poppigt arrangemang med fint gitarrspel av Donovan.

I »Do Not Go Gentle« reciterar och halvt sjunger han Dylan Thomas majestätiska dikt till jazzigt komp — jazz & poetry indeed!

Dylan eller Donovan?

Svaret är båda.

Idag är de dessutom mer lika än nånsin, även om Dylans mysticism har kristet-judiska förtecken och Donovans keltiskt-orientaliska.

/Christer Olsson