Recension
Filip
Crane-grief
(Filipsongs)

Jag vet inte vad avantgarde är idag inom populärmusiken. Vet ni? Vad ligger längst fram och skaver på gränserna? Jag kan inte komma på något. Kanske de death metal-artister som lämnat genren och sysslar med ljudmattor av industriellt snitt? Kanske David Allan Coe som provocerar bara genom sitt totalhavererade utseende och öppet rasistiska attityd? Kanske mode-crossovern hos Embassy et al som hetsar bara därför att?

Filip tycker säkert att det han gör är avantgarde. Svårtytt omslag, knasig framtoning och kakburksljud. En slagsida åt hemmasnickrad blues och spikpiano. Konst snarare än musik. Kvidande röst om något ingen kan ha ork att begripa. Men jag ställer mig frågan: kan man överhuvudtaget kalla sig cutting edge idag om man sitter och plinkeplonkar på akustisk gitarr samtidigt som man reciterar anal poesi?

Jag låter elak och hård och det vill jag inte. Jag vet att andra jag litar fullt och fast på tycker att detta är bra. Och det är det säkert; här finns en konsekvens i framtoningen som man bara kan beundra. Filip följer sitt hjärtas väg: way to go, son! Men jag blir mest trött i huvudet av det. Någon kommer att tycka att det är kufiskt, jag svär. När det i själva verket bara är fullständig avsaknad av genialitet. Någon annan kommer att skriva kabaré, jag skojar inte. När det är förfallet torp i öde skog.

Mina allra största invändningar: här finns varken melodier, nervkittlande ljudbild eller texter som kommer åt strängar inom en. Här finns egentligen ingenting att motivera ett närmande. Inte ens »bra för att vara svenskt«. Jag kan på rak arm räkna upp tolv aktuella svenska artister som är skarpare. Tror ni mig inte? Lyssna: Studio, Rickard Jäverling, Grand Opening, Isolation Years, Peter Nilsson, Isaac Nyberg, Embassy, Juvelen, Ass, Hearin’ Aid, Mapei, Säkert!

Ni vet hur Tom Waits ibland får skäll för att det han gör låter som manér? Ni vet också att han kommer undan med det för att han håller så hög standard. Ni vet hur Nick Cave ibland får skäll för att det han gör låter pretentiöst? Sak samma där: ni vet att han kommer undan med det för att han är så gudinihelvete bra.

Filip heter Andreas Filipsson och började sin karriär med att ge ut en CD med Charles Bukowski-tolkningar. Nej, det är inget skämt. Jag har inte hört den och vet inte vad jag skulle betala för att slippa, men det är långt mer än Rootsys sammanlagda årsbudget. Detta album är hans andra och det är fullt av svulstiga manér och höga hästar och kollrig konst.

Det är allt detta och inget där bakom. Ingen kallhamrad kvalitet. Kanske är jag fel man att recensera detta? Jag minns nu att jag här på sajten sågade en annan svensk särling; LT Fisk. Efter ungefär samma manual. Kanske går det över mitt huvud? Kanske ska jag hålla mig till postrock, dancehall, screw, southern soul och trettiotals-country & western? Kanske ska Filip och jag lämna varandra ifred?

/Tony Ernst