Recension
Asbjørnsen, Kristin
Wayfaring Stranger. A Spiritual Songbook
(Universal)

Om den norska sångerskan Kristin Asbjørnsen vet jag ingenting, inte mer än att hon är en ung jazz- och improvisationssångerska. Jag vet inte hur skivan »Wayfaring Stranger« kan relateras till hennes musik i övrigt, jag vet inte ens om den ger en särskilt bra ingång till denna.

Däremot vet jag att det är en underbar skiva. Kristin Asbjørnsen framför ett antal afrikansk-amerikanska gospels, flera av dem mindre kända. Åtminstone apostroferar hon dem själv som afrikansk-amerikanska. Annars är väl titelspåret ett stycke white gospel. Även den vackra »Now We Take this Feeble Body«, som Kristin Asbjørnsen framför i ett stramt reducerat arrangemang med en närmast naivistisk frasering, låter mer old timey än spiritual, men det kan handlar nog helt om arrangemanget, inte om sångens ursprung.

Nertonat, naket, reducerat, fyllt av känslomättad närvaro: det är sådana ord som kommer för mig när jag hör Kristin Asbjørnsens tolkningar av de religiösa sångerna. Hon har en fantastisk röst, lätt raspig och suveränt behärskad, ibland känsligt balanserande på gränsen till oskolad och omedelbar falsksång, hela tiden fokuserad och innerlig i sitt tilltal.

Kristin Asbjørnsens bakgrund som improvisationssångerska sätter också sin prägel på musiken. Hon vilar gärna på tonerna. Hon ger sångerna en chans att andas, och genom små förskjutningar i det vokala uttrycket skapar hon en personlig närvaro som ger de olika sångerna en sammanhängande karaktär, som en svit av personliga vittnesbörd. Om inte religiösa, så åtminstone musikaliska.

Kristin Asbjørnsen kompas av en trio. Jostein Ansnes spelar gitarr och lap steel, Jarle Bernhoft bas och Anders Engen slagverk och piano. Den instrumentala inramningen är precis så spartansk som Kristin Asbjørnsens vokala uttryck kräver, utom i »I’m A Poor Wayfaring Stranger« som effektfullt kopplas ihop med »Going Over Jordan«. Där »afrikaniserar« Engen ljudbilden med suggestivt trumkomp. Sedan understryks intrycket av körsången och Kristin Asbjørnsens för en stund lätt Janis Joplin-förråade sång. Kanske för att få in även den i albumets programmatiskt afrikansk-amerikanska prägel, jag vet inte. Jag vet bara att jag faller pladask även för Kristin Asbjørnsens tolkning av sången, en av de vackraste sånger jag vet. Och jag ger mig reservationslöst för hela skivan. Kristin Asbjørnsens gospel är bland det bästa jag hört på länge.

/Magnus Eriksson