Recension
Rench
Life In Mean Season
(Rench Audio/Hemifrån)

”Who says you can’t have a DJ and a fiddle?”

Frågan kommer från den amerikanske countryexperimentalisten Rench, och den är ärligt talat rätt befogad. Kanske för att vi har genomlidit ett antal mediokra försök att uppdatera country med hip hop och moderna rytmer under senare år. Jason Downs gjorde ett närmast katastrofalt album 2001, Ridley Bent lyckades bättre med sin Blam! medans vi kanske kan lämna Kid Rock därhän helt och hållet. Bottom line; det är inte helt lätt att med hedern i behåll göra det Rench ger sig på. Men i det här fallet fungerar förvånansvärt bra.

Rench är en urban cowboy i ordets rätta bemärkelse. Det är från Brooklyn han skapar sin ”block rockin’ honky tonk”, ett balanserat hopkok av samplade beats och liveinstrument, med låtar som inte kan beskrivas som något annat än country. Jag har följt honom ett tag nu, via EP:n Elkhorn Riders, där han uppdaterade ett antal Lonesome Sisters-låtar och sidoprojektet B-Star (varifrån det inledande citatet är hämtat) och konstaterar nöjt att han bara blir vassare och vassare för varje release.

Life In Mean Season innehåller inte mindre än 20 spår, uppdelade i Introduktion, tre kapitel och Epilog. Om det finns någon djupare historia bakom låtarna, som friskt blandar covers (Rodney Crowell, Bobbie Gentry, The Louvin Brothers) och eget material, går det mig förbi, men det finns ett fint flöde över hela albumet som gör att det vinner på att lyssnas på i ett sträck.

Det handlar mer om trip hop än hip hop denna gången, då rappen lyser med sin frånvaro, men för en gångs skull finner beatsen, samplandet, scratchandet och klipp-och-klistrandet sin plats i musiken som högst naturliga beståndsdelar. Precis som banjo, pedal steel och fela bidrar med karaktär och stämning åt Renchs känsliga och ibland dråpliga historier.

Rench överlåter (klokt nog, då han är ganska begränsad som sångare) sången till Linda May Wacker på några låtar och hon glänser, framför allt på Crowells Til I Gain Control Again, men det är framför allt när Jenny Basta står vid mikrofonen som man hajar till. Versionen av Bobbie Gentrys Fancy är, som Lennart redan påpekat, väldigt snygg. Allra tuffast är My Crown; ett svängigt, lite stukat beat, stiff bas, ett minimalistiskt men coolt pedal steel-riff och lite scratch på versen är allt som behövs för att visa att Renchs crossovercountry faktiskt har ett berättigande.

Men symptomatiskt nog så är det på Step In, Stand Clear, där Rench skalar bort allt som ska vara ”coolt” och modernt som albumets kanske starkaste originallåt blir kvar.
Go figure…

/Ola Karlsson