Recension
Bennett, Gary
Human Condition
(Landslide/Import)

Hur mycket jag än älskar BR549 tyckte jag att dom var strået vassare när Gary Bennett var med. Jag har också alltid föredragit hans röst framför Chuck Meads, även när jag inte riktigt visste vem som var vem. Det är därför jag med stor glädje konstaterar att Bennetts första soloplatta tar vid direkt efter BR549:s monumentala debut.

När Bennett lämnade sitt BR549 2002, var han trött på den retrostämpel bandet ofrivilligt dragit på sig. Han ville skapa progressiv countrymusik för 2000-talet, sa han. Exakt vad han menar med detta är jag inte riktigt säker på, men en sak vet jag; »Human Condition« är en på många sätt mäktig återkomst.

Han har under alla omständigheter lyckats på en punkt, där BR549, hur bra de än är, kommit till korta under senare år. Bennetts version av traditionell country lyckas låta lika fräsch och vital som vore den uppfunnen i samma stund som den spelades in. För det är det traditionsbundna som är fundamentet i Bennetts låtskrivande, och sångsätt för den delen, men han är en baddare på att hitta nya infallsvinklar och oväntade vändningar, även när låtarna skenbart går i välbekanta banor.

Det finns en sorgset reflekterande underton på flera spår, framför allt då på »Things That Mean A Lot To Me«, »Headin’ Home« och »My Illusion«, något som kan ha sin förklaring i att Bennett förlorade en god vän och en familjemedlem inom loppet av en vecka, men det hindrar inte »Human Condition« från att bjuda på en hel låda med kul också. Bennett har ju alltid kunnat balansera det sockersöta och det ruffigt kaxiga, ofta inom ramen på samma låt, och det finns gott om exempel på det på »Human Condition«. Todd Snider-samarbetet »Better Than This« och »What Turned Out To Be«, inte minst.

Jämnheten i materialet är slående, med titellåten, »That’s What I’m Here For«, »Just Wanna Be With You« och tidigare nämnda »Things That Mean A Lot To Me« som inte helt självklara, men ändock toppar. Den enda låt som man egentligen skulle kunna undvara är avslutande rotsrockaren »American Dreamin’«, som famlar omkring i ett Neil Youngskt gungfly utan att riktigt hitta fäste.

Det är (som ni måhända märkt av den här texten) omöjligt att inte jämföra Bennett med hans forna bandkamraters äventyr och även om Chuck Mead och co gett ut två fullängdare under samma tid som Bennett jobbat med sin debut har de inte lyckats skrapa ihop lika många starka låtar som finns på »Human Condition«. Halvtidsresultat; Bennett: 1, BR549: 0.

/Ola Karlsson