Recension
Fearing, Stephen
Yellowjacket
(True North)

Det har väl snart gått ett halvår sedan detta album släpptes. Icke desto mindre känns det värt att uppmärksamma. För Stephen Fearing har ett tilltal och en ton som lunkar förbi med en cigarett i mungipan, hejar och pratar med ständig ögonkontakt. Aldrig fräsande, aldrig med annat än mänsklig värme, kanske även med ett slags informativt handslag.

Och jag gillar sådant.

Inga krusiduller, inga onödiga utsmyckningar bara för att, i stället direkt på med rak rygg utan att skämmas.

Stephen Fearing är ett namn som jag tidigare missat och egentligen aldrig hört, även om minnet kan ha fel.

Men det är en kille i min smak.

Född 1963 i Vancouver, uppväxt och formad i Dublin, nu tillbaka i Canada. Och med det, inbillar jag mig, kommer ålderns visdom, resandets visdom, det som jag saknar men hela tiden omedvetet tycks sträva efter. Och att finna det här, på elva låtar där gitarren styr melodierna och texten ibland stannar till och tycks vinka och ropa »hey, häng med, kom djupare in i berättelsen«, det känns som en befrielse i en tid fylld av stress och bråda dagar.

Favoriterna då?

Jo, jag är naturligtvis handlöst förtjust i »Johnny´s Lament«, låten för oss som inte kan somna, som ligger vaken och tittar på den vi älskar, hon som har tillräckligt med frid för att möta John Blund nästan så snart huvudet nuddar kudden. En låt så ändlöst vacker, så skimrande romantiserande och bländade mitt i prick att jag längtar efter de sömnlösa nätterna för att få nynna, för att kunna stiga upp och lyssna i hörlurarna och för att senare krypa under täcket igen, känna kroppsvärmen och veta att jag inte är ensam.

Sedan har jag svårt att välja, förutom »Johnny´s Lament« är det knivigt att plocka fram enskilda låtar, de övriga tio trängs tillsammans med silvermedalj på prispallen. Och det som binder dem samman är ett tema lika familjärt som påträngande: det om att komma iväg, att vilja vara på språng, att fastna någonstans men önska sig bort. Samtidigt finns självtvivlet latent, slumrande som i ide, redo att möta våren så snart kylan försvunnit.

Och troligtvis är detta inte vad jag behöver – men ändå lyssnar jag med öronen på spets.

/Mattias Bergqvist

Lyssna på Spotify