Recension
Jones, Rickie Lee
The Sermon On Exposition Boulevard
(New West)

Det här är den bästa och starkaste skiva Rickie Lee Jones gjort under hela sin karriär. Det är lika bra att få det sagt med en gång. Från den sprudlande naiva och sofistikerade självbetitlade debuten 1979 och fram till ”The Sermon On Exposition Boulevard” har svärtan, allvaret och den där närvaron bara riktiga stora artister klarar av att nå upp till vuxit på ett imponerande sätt. Lägg till en mognad i komponerandet också.

”The Sermon On Exposition Boulevard” har andlighet och Jesus liv som tema. Och Jesus är inte något sublimt och ouppnåeligt utan en vanlig man som promenerar omkring i USA och åker i ”Elvis Cadillac”. Hela idén till plattan föddes av mer eller mindre ett misstag sommaren 2005 när Rickie Lee Jones bjudits in av Lee Cantelon att vara med vid inspelningen av en spoken-word-bok. Uppläsandet fungerade inget vidare för Rickie Lee Jones som började sjunga och improvisera kring texterna i stället. Där och då föddes ”The Sermon On Exposition Boulevard”.

Råheten och enkelheten fångade producenten, Rob Schnapf (Beck, The Vines, Elliot Smith m fl), upp och har sedan mycket skickligt byggt vidare på under hela inspelningen. Och vi har aldrig hört Rickie Lee Jones på detta sätt tidigare. Skivan sticker ut från hennes övriga produktion på ett högst påtagligt sätt. Det handlar mycket om att hon inte polerat ner alla kantigheter och fixat i efterarbetet utan helt och hållet litat på inspelningstillfället och den närvaro som uppstått då och låtit ”fulheterna” bestå.

Det där lite lighta jazzanslaget som brukar finnas hos Lee Jones är bortsopat och det låter mer rock, Velvet Underground, PJ Harvey och Patti Smith av de tretton låtarna än i hennes hela samlade produktion. Den över åtta minuter långa avslutningslåten ”I Was There” sätter punkt för en mycket stark platta.

Kanske har årets bästa skiva redan kommit i februari.

/Anders Sundin