Recension
Dennen, Brett
So Much More
(Dualtone/Rootsy)

”Vem är detta, hon är ju skitbra”, sa flickvännen när jag satte »So Much More« i cd-spelaren. Det är lätt att förstå misstaget; Dennens mjuka altröst är faktiskt förvillande lik en kvinnas och anslaget på ynglingens debut är lätt, för att inte säga försiktigt. Om det inte visat hur fördomsfull jag är hade jag skrivit feminint. Men en sak hade flickvännen helt rätt i; Brett Dennen är skitbra.

All försiktighet till trots är det mest imponerande med Dennens andra fullängdare att han låter så färdig som artist, så otroligt säker i sitt uttryck. Man förstår omgående att det här är en artist som har full kontroll, som vågar låta det lilla ta stor plats, och få det svåra att låta enkelt. Det är singer/songwriter, det är pop, det är, inte minst americana, men det är i alla avseenden tidlöst utsökt soulfood.

Parallellerna till Ron Sexsmiths debut är många - den karaktärsstarka, androgyna rösten, de mogna, egensinniga melodierna och de uppfinningsrika och mångfasetterade arrangemangen. Och så babyfejset förstås.

Och precis som i fallet med den äppelkindade kanadensaren är Dennens röst så melodisk i sig att det även när han sjunger långa strofer på bara fyra fem toner känns som om melodin vindlar sig genom varenda liten nyans som finns i skalan. Ett talande exempel är »The One Who Loves You The Most«, där versmelodin i princip består av en och samma ton, men där det sista man tänker på är enformighet.

Kompet, som under producenten Kevin McCormick (Jackson Browne m.fl.) överinseende är ledigt men tajt och Dennen ligger och lutar sig långt bak rytmiskt sett och låter musikanterna bära fram honom och låtarna så följsamt, så lätt, så rätt.

Flickvännen igen: ”Jaja, det där är säkert en jättebra musikkriteranalys, men jag tycker helt enkelt att låtarna är bra. Räcker inte det?”

Eeeh, just det, ja, hrm. Rätt igen. Det är ju faktiskt låtarna som är det allra bästa med So Much More. Kärleksförklaringen »Because You Are A Woman«, med Keb Mo’ på akustisk slide är ett under av smakfullhet och en sån där låt som känns som en omedelbar klassiker, likadant den sprudlande »She’s Mine« och »So Long Sweet Misery«, där Dennen mer än något annat är en Paul Simon för 2000-talet. För att inte tala om »There Is So Much More« och »When You Feel It«, med sina cajuninfluenser. Mumma.

Det är väl lika bra att flickvännen får sista ordet också. I vår ständigt pågående botanisering av min skivsamling har hon märkt »So Much More« med orange etikett. Orange för ”singer-songwriter/feelgood”.

Svårare än så är det tydligen inte.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify