Recension
Blandade Artister
Atlantic Unearthed – Soul Brothers
(Atlantic/Rhino)

Blandade artister
Atlantic Unearthed – Soul Sisters
(Atlantic/Rhino)


Det är en sådan där låt som får himlavalvet att gå i bitar. En låt som kryper in under huden, bygger bo och stannar för evigt.

Naturligtvis är den alldeles suverän när Aretha Franklin gör den på sitt debutalbum för Atlantic. Men Percy Sledge ger »Baby, Baby, Baby« ytterligare en dimension. Inspelad i Muscle Shoals 1969, tre år efter »When a man loves a woman«, slänger Sledge kavajen, lättar på slipsen, omhuldar orden, suddar ut det som står på svarta tavlan och skapar en egen definition för vad kärlek egentligen är.

Det är en oemotståndlig inspelning fylld av både enkelhet och översvämmande känslor; naturligt, självklart och självfallet personligt framförd av Sledge. Och det känns som att ens musikaliska oskuld tas igen. Hade jag varit fjorton och inte tjugofyra vet jag faktiskt inte vad som hänt. Det krävs nämligen djupa offer för den som ger sig i lag med en sådan här låt. Och har man väl vägen börjat vandra, så finns det ingen återvändo.

»Baby, Baby, Baby« återfinns, som jag förstår det, för första gången på superba skivan »Atlantic Unearthed – Soul Brothers«. Och bara det gör plattan värd att införskaffa. Men resterande femton låtar är inte heller så pjåkiga. Eller vad sägs bland annat om Walter Jacksons »Coldest days of our lives«, den tidigare outgivna »Rome (Wasn’t built in a day)« med Arthur Conley och Bobby Womacks vackra »How does it feel?«. Och inte att förglömma: Wilson Picketts »Can´t stop a man in love« från 1972, även den tidigare bortglömd i någon lagerlokal, men nu på skiva och verkligen ett sprallig kärleksmanifest till låt. Dessutom »Hold On«, en av de där monumentala låtarna som endast James Carr kan göra rättvisa.

Och när herrarna har bjudit upp, vill damerna naturligtvis inte vara sämre.

Systerplattan med undertitel »Soul Sister« är också den utsökt.

Aretha inleder med en makalös version av Frank Sinatras »My Way«, inspelad under samma session i mars 1970 som resulterade i grunden till skivan »Spirit In The Dark«. Låten kom aldrig med, men gavs ut på ett italienskt samlingsalbum strax därefter. Sorgligt men sant har den sedan dess inte funnit sin väg till officiella utgåvor förrän nu.

Och hennes version kryper nära, slår an en vibrerande atmosfär som hotar med att explodera när som helst. Så när låten slutligen sprängs, gör den det från insidan. För Aretha ändrar på perspektiven. Där Sinatra är säker på sin sak, är Aretha osäker:

And now the end is coming near
And I´m about to reach the final curtain
All of my friends let me make it real clear
And state my claim, of which I´m trying to be certain

Och medan Sinatra knappt ångrar några av sina misstag, tar Aretha bladet från tungan och erkänner: Regrets I had a few/but about regrets, I just won´t mention. Sedan vänder Aretha slutligen på steken och tar fram nya kryddor. Plötsligt sjunger hon inte längre om sig själv. Nu har en man kommit in i bilden. Och vad Aretha tycker om hans val, om att han har gått sin egen väg, det hörs i hennes röst.

What is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught.
To say the things he truly feels;
And not the words of one who kneels.
Let the record shows that you took some blows
And did it your way!

Och efter drottningens proklamation följer ytterligare pärlor, kanske inte lika påpälsade, kanske inte lika intensivt hårdhudade men likaväl värda all uppmärksamhet. Just nu tänker jag speciellt på »Full Time Woman« med Irma Thomas, men imorgon kan det likaväl vara någon av låtarna med Bettye Swann, Esther Phillips, Mary Wells, Judy Clay, Margie Joseph eller Baby Washington som kommer att uppta all min tid.

Dessa två skivor är inte grundkursen, men två väldigt prisvärda utgåvor med sammanlagt 32 mer eller mindre omistliga låtar. Och speciellt så när det gäller Sledges »Baby, Baby, Baby« och Franklins »My Way« – för då handlar det om passion som får huden att brännas.

/Mattias Bergqvist