Recension
Grand Opening, The
This Is Nowhere To Be Found
(Tapete/Dotshop)

Det finns såklart en massa olika bevekelsegrunder och användningsområden för musik. Vemod är bara en av dem. Men en av de viktigare, det vet jag.

Kanske behöver vi denna beskrivning och tonsättande av svårmodet för att orka med det tungsinta. Kanske gör vi det för att utforska vårt inres landskap; lära oss saker; komma underfund med människans svårlösta problem. Kanske är det bara mänskligt att försöka ringa in livets gåtor via rytm och melodi. Kanske hela tiden. Kanske ni hör, kanske kanske kanske.

Och ändå är alltså halva skivsamlingar fyllda av sorgsna män och kvinnor som pillar på sårskorpan fastän såväl farbror doktorn som all mänsklig kunskap säger nej, nej.

The Grand Opening spelar på de spruckna förhoppningarnas sista kvarvarande strängar. Snart ska de också brista. Tids nog. Tills dess nynnar vi förgänglighetens lov. Tills dess.

Referenspunkter, att pricka in att pricka in: som ett Talk Talk där bältet är spänt ett hål längre in; nåt från det norrländska snöhelvetet, kanske Nicolai Dunger, Jan Johansson eller Phonetik; klassiskt skrudat amerikanskt singer/songwriter-hantverk; döden; Mark Kozeleks brustna hjärta; en gnutta inspiration från de där nya konstnärssjälarna som gör ambient artisteri, typ The Dead Texan, Pan American eller vad som helst bara det står Kranky på etiketten.

Det är slutet av december när detta skrivs. Ute är det svart och kallt och just nu kalasar fyra, nej fem, skator på en halväten hamburgare som någon slängt utanför mitt hus. Denna bistra tid då människan förlorar allt hopp – åtminstone fram till mars april då sol kommer åter – är The Grand Opening som ett soundtrack till det som är svårt och oerhört att ens formulera. Den pantsatta kärleken, den dagliga tristessen, alla bortkollrade drömmar. Och är det inte fullt inbördeskrig i Irak? Vi som hade så stora förhoppningar.

Inte så att The Grand Opening inbjuder till suicidala ansatser; inte så att deras musik förespråkar ensamhetens lov. De är bara den kritvita tungsinthetens CNN; de bara beskriver den verklighet vi nordbor (och för all del: alla av kvinnor födda var som helst i världens fyra hörn) tvingas leva i.

Jag har inte mycket info om The Grand Opening, men om jag förstått det rätt så är det hela John Roger Olssons enmansshow. Han har skrivit, spelat in och producerat alla låtarna. Dessutom spelar han i princip samtliga instrument. Vem han är har jag ingen aning om. Men en ny stjärna på vankelmodighetens himmel är han utan tvekan.

Några andra i det här projektet känner jag inte heller till. Jag har aldrig hört talas om skivbolaget eller några av de andra inblandade. Det är mystiskt så det förslår. Vilket passar in med musikens ton och attityd. Jo, förresten, en klocka ringer: Joakim Labraaten spelar Rhodes på en låt. Han kanske är släkt med den gamle Leksands-centern Dan Labraaten som gled omkring på grillorna när jag var ung? Eller inte. Ja, ni fattar själv hur bortom det kändas territorium detta är.

Den här plattan anlände något för sent för att hinna kvala in på någon av årets-bästa-listorna. Men nu när jag lyssnat ikapp så kan jag ju för protokollets skull meddela att den ska in på plats 4 över 2006 års svenska album; mellan Emma Nordenstam och The Radio Dept.

/Tony Ernst