Recension
Montoya, Coco
Dirty deal
(Alligator Records)

För att göra en lång historia kort, så började Coco Montoya som trummis. Han träffade Albert Collins, som tyckte att han skulle försöka sig på gitarr istället. Och det fixade han så bra att John Mayall anställde honom för sitt Bluesbrakers, där Montoya efterträdde Clapton, Peter Green och Mick Taylor och stannade i tio år.

De senaste åren har han rest runt med ett eget band som spelar blues med stänk av tung rock och nu sjunger han också.
Och det låter precis som det ska, både i egna låtar och gamla nummer av Lowell Fulson, Otis Rush och Johnny Copeland.

Gillar man fingerfärdiga solon på en svettig gitarr, så ska man placera den här plattan i sin samling. Det är inte säkert att man tar fram den så ofta, för det finns 100-tals plattor som låter likadant och jag beundrar alla som kan hålla isär det ena bandet från det andra. För mig är det som att stå vid en amerikansk motorväg och försöka skilja GM från Ford och Chrysler, när alla rullar på med sina V8:or i en oändlig ström. Men det kan vara njutbart också. För rätt som det är kommer det en vacker sak som Copelands ”It´s My Own Tears” och man upptäcker att Montoya har en mjukare sida också. Den här kisen är naturligtvis ett musikaliskt underbarn från början och nu i medelåldern kämpar han vidare, på ett förtjänstfullt sätt för att få den uppmärksamhet han kanske är värd.

/Rune Häger