Recension
Hancock, Wayne
Tulsa
(Bloodshot)

Western swing och honky tonk möttes redan i flera av Hank Williams lite struttigare up tempo-låtar. I det mötet tar Wayne Hancocks musik sin utgångspunkt. Kanske når den även sin slutpunkt där. I vilken riktning Wayne Hancock än rör sig, kommer han alltid tillbaka till det stilmötet för att på nytt skjutas ut därifrån. Utgångspunkt, slutpunkt och katapult. Och livgivande centrum.

Ty Wayne Hancock håller sig oftast på rätt sida i sina pastischer. Han har så mycket personlig uttryckskraft att han sällan reduceras till en reaktionär plagiatör av Dale Watsons kaliber. Men knivsudden mellan progressiv stilintegration och bakåtsträvande sekterism är skarp, balansgången kan bli nog så vådlig. Wayne Hancocks skivor har också varit ojämna, på scen är han suverän.

Och nu har han gjort sin bästa skiva sedan debuten »Thunderstorms and Neon Signs«. »Tulsa« kallar han den, som en hommage till den konstiga grannstaten där man faktiskt har luftkonditionering, som den återvändande Peter Coyote påpekar för sin älskade servitris i Fort Worth, spelad av Lesley Ann Warren, i »Baja Oklahoma«. Minns att Bob Wills var lika stor i Oklahoma som i Texas.

På »Tulsa« får vi också en fin blandning av de traditioner som format Wayne Hancocks musik. »Lord Take My Pain« genomsyras av Hank Williams plågade stämningar. »Back Home« landar någonstans mellan sjuttiotalets texanska outlaws och sextiotalets honky tonk med folkartad melodi och pregnanta steelackord av Eddie Rivers. »Shootin’ Star from Texas« och »Texas Whem I’m Through« dryper av texansk mytologi och förs just till den ideala brytpunkt där de riskerar att bli »Just another stupid Texas song«, för att parasitera på Austin Lounge Lizards, men blott är oemotståndliga.

»Texas Whem I’m Through« är också sista låten. Fräckt blås och Hank Williams-nasal sång i western swing-inramning; så återförs vi till skivans öppning, titelspåret, där Hancock skapar ett lysande swing-gung med jazz- och country-baserat strängbändande i skön förening, stundom förvirring, och Rivers i Leon McAuliffes roll. En attityd som sedan fördjupas i nästa spår, »Drinkin’ Blues«. Mötet mellan countryswing och Hank Williams som utgångspunkt, slutpunkt och livgivande centrum? Skivan iscensätter Wayne Hancocks rörelse i miniatyr. Kalla det en cirkel eller spiral, eller »A detour from the highway / To the place where you were born«, för att citera den sång som Willie Nelson sjunger, skriven av servitrisen Juanita Hutchins, i den underbara slutscenen i »Baja Oklahoma«.

/Magnus Eriksson