Recension
Siebel, Paul
Woodsmoke And Oranges & Jack-Knife Gypsy
(Elektra)

Vissa artister når ställen inom en man inte ens visste fanns, exempelvis hjärtat. En del av dem tycks använda sig av ren magi; jag behärskar inte franska och har således inte en aning om vad alla de där orden betyder som Jacques Brel spottar ur sig, men jag har alltid utgått från att det är Sanningen han ger oss. Det hör man ju.

Vad nu Paul Siebel bekräftar, sjunger han förstås på ett språk som de flesta av oss begriper också med hjärnan. Ändå har jag ofta märkt att jag är oförmögen att redogöra för innehållet i hans sånger. Nog har jag lyssnat på orden, men det viktiga har på något sätt inte varit vad de betyder, utan vad som händer med dem när de möter Siebels röst. Uttrycksfullheten är så överväldigande att Siebels sång nästan blir till ett eget språk, minst lika hemlighetsfullt som franskan.

Kort sagt: jag är övertygad om att jag helt och fullt har tillgodogjort mig alla Paul Siebels sånger och förstått deras mening. Jag vet bara inte vad de handlar om.

Detta är musikalisk mystik på hög nivå.

Paul Siebel var folksångaren som kom för sent. Han anlände till Greenwich Village först 1965, när Dylan precis ändrat alla förutsättningar, och han skivdebuterade inte förrän 1970, när det praktiskt taget var skottpengar på gamla folkies. Å andra sidan var ju detta början på singer/songwriter-eran, så visst kunde Siebel ha lyckats.

På ett vis gjorde han det ju också. Branschfolket älskade honom. Rolling Stone Magazine älskade honom. Linda Ronstadt och Waylon Jennings spelade in hans sånger, och sådant gav pengar på sjuttiotalet. Problemet var bara att nästan ingen köpte hans egna skivor.

Den första heter »Woodsmoke And Oranges« och gav oss bland annat klassikern »Louise«. Något puristiskt folkmusiksound var, som tidigare antytts, inte längre möjligt, och egentligen finns det ingen anledning att tro att Siebel skulle ha föredragit ett sådant. Han hade ju under hela sin uppväxt lyssnat på artister som Jimmie Rodgers, Hank Williams och Hank Snow, och det är i första hand denna tradition han och hans medmusiker anknyter till på ett självständigt, meningsfullt och rakt igenom trovärdigt sätt.

Elektras chef Jac Holzman var väl medveten om Siebels begåvning men tvivlade på att nykomlingen – som ju trots allt redan var en bit över trettio – hade den rätta viljan att bli ett stort namn. Till inspelningen av debutskivan hade därför anslagits en sammanlagd studiotid på endast tolv timmar, alltså inte mycket mer än vad den genomsnittlige folksångaren behöver för att stämma sin gitarr. En stor del av äran för att projektet överhuvudtaget kunde genomföras måste gå till producenten Peter K Siegel samt till rutinerade musiker som David Bromberg, Richard Greene och Weldon Myrick.

Paul Siebels andra och sista studioalbum »Jack-Knife Gypsy« kom året därpå, och det mest anmärkningsvärda med den skivan är att den håller samma höga och jämna klass som debuten. Just det andra albumet i karriären brukar vara förenat med stora konstnärliga risker, särskilt när det gäller artister som skriver sitt material själva, men trots ny producent och en helt ny uppsättning musiker ror Siebel båten i land på ett förbluffande säkert vis. Så är det inte heller den här gången några medelmåttor han omger sig med: namn som Clarence White, David Grissman och Buddy Emmons borgar ju för en viss kontinuitet vad kompetens och inriktning anbelangar.

Elektra har på senare åren lyckliggjort oss med en rad förnämliga återutgivningar och nu har turen kommit till Siebel. För en ringa penning erhåller man på den här enkel-cd:n mannens samlade studioproduktion, inklusive en tidigare outgiven sång. Detta är musik som gör ens liv rikare, tro mig. Några giltiga skäl att avstå från köp föreligger inte.

Siebel fortsatte att turnera fram till mitten av åttiotalet och i det sammanhanget kan nämnas att det tyska bolaget Rag Baby Records 1980 gav ut en då relativt färsk Siebel-inspelning från McCabe’s i Los Angeles. Här får vi Siebel (tillsammans med David Bromberg och Gary White) i hans rätta miljö och förutom en rad av vad som borde ha varit hans största hits bjuder han oss på sånger av gamla inspirationskällor som Jimmie Rodgers, Hank Williams och Jimmie Davis. Hur pass lätt det är att hitta albumet vet jag inte, men det finns betydligt sämre saker att viga sitt liv åt.

Personliga problem och en viss frustration ledde till att Siebel lämnade musikbranschen och i dag framträder han bara när han någon enstaka gång blir speciellt tillfrågad. Sin tid som professionell artist tycks han betrakta som ett stort misslyckande. Man skulle önska att han kunde tillägna sig lite av Oscar Wildes inställning; som när denne i en stund av motgång förklarade att hans pjäs var en stor succé, men att publiken var ett fiasko!

Så frågan blir: varför kunde den stora publiken inte ta till sig Paul Siebel?

Jag tror att det låg något nästan provocerande i hans totala ärlighet, hans absoluta vägran att dölja sig bakom någon som helst forma av manér eller förställning. Det var som om han var naken; folk blev lite generade. Dylan kunde också ge oss sånger som fick det att värka inombords, men han svepte åtminstone in sig i en hinna av »hippness«.

Siebel kunde, som Peter K Siegel så insiktsfullt påpekat, för tankarna till en artist som Molly O’Day. Som ett frimodigt barn stod han där och sjöng av hjärtats lust, helt skyddslös, och när han var skyddslös blev vi som lyssnade också skyddslösa. Och när man är skyddslös är det lätt hänt att man blir träffad, träffad så att det blöder. »Je suis blessé«, jag är sårad, lär Gustav III ha utropat på den där ödesdigra maskeradbalen och det är vad jag själv vill utropa varje gång jag hör Paul Siebels röst.

Och vad spelar det då för roll att man egentligen inte behärskar franskan?

/Bengt Jarl