Recension
Ramel, Povel
De bästa av Povel Ramels mångsidor. Karamellodier i kategorier
(Universal)

Hur ska man sammanfatta Povel Ramel? Hans musikalitet, hans glädje, hans virtuosa ordvrängande: Povel Ramels genialitet är oefterhärmlig och ojämförlig. Humorist men också lysande jazzpianist, estradör och knäppgök. När han spelade på danshaken i Stockholm på fyrtiotalet lekte han och medmusikerna med att korsa oförenliga musikaliska begrepp. Ett resultat av leken var »Johanssons boogie woogie vals«, en sanslös uppvisning av både musikalisk och verbal humor.

Annars glömmer många ofta bort vilken utsökt musiker Povel Ramel är. Men i sin suveränitet kan han även spela illa på ett sätt som oundvikligen röjer geniet. I »Nya Skrytvalsen« från 1960 finns den klassiska passagen »Det här melodin är den bästa jag gjort / Den är jävligt, jävligt bra«. Men framförandet är verkligen en kökkenmödding av disharmonier och lättköpt klämkäckhet. Alldeles underbart!

Jag skulle kunna räkna upp hur många högtidsstunder som helst. Povel Ramel har alltid funnits där, så känns det i alla fall. Jag minns hur mina föräldrar brukade komma hem från tältturnéns senaste besök i Växjö med en ny ep-skiva. Den rullade tusen och åter tusen gånger. När jag nu läser Stefan Wermelins fina booklet-text i cd-boxen »Povel Ramels mångsidor« (där fungerar verkligen den personliga touch som gjorde många av Wermelins bidrag i boken »99 proggplattor« alltför anekdotiska), ser jag att även andra famlade efter poängen i utropet »Putte efter pappa«. Så oskuldsfulla var vi. Tro det eller ej, ungdomar. Fast det gjorde inget att man inte fattade allt. Det var lika sanslöst roligt ändå.

»Povel Ramels mångsidor« rymmer fem cd, ordnade efter en antytt tematisk, eller attitydmässig, princip. På »Muntratören« får vi allt från parodierad bondkomik till boogie woogie-valsen. På »Jazzmakaren« finns jazzlåtarna, nästan alltid med en rolig text; Povel Ramel anknyter till den klassiska jazzens starka humortradition. På »Låtbyggaren« får vi Povel Ramels seriösare stunder. Fast allt är ju relativt. Ramel underminerar ofta vad som kunde blivit en perfekt schlager med en ironisk vändning. På »Bearbetaren« återkommer den sanslösa humorn, men då i sånger som antingen gick tillbaka på internationella shownummer (fler än man tror av Ramels klassiker hör till den kategorin) eller hade en uttalat pastischerande eller parodisk syftning, som försöken att låta Bellman, Birger Sjöberg och Fred Winter tolka Sverige anno 1961 eller den finurliga, och därför aldrig öppet elaka, parodin på Evert Taube i »Balladen om Eugen Cork«, med mer än en passus som ekar av »Möte i monsunen«. Men finurligheten gör att Ramel aldrig är elak. I Taube-parodin skjuts pilarna även mot de manskörer som tidvis ockuperat Taubes visor. Så räddar han med sin parodi paradoxalt nog Taube mot somliga av dennes egna uttolkare.

Och så den femte skivan i boxen: »Exotikern«. Där får vi några av Povel Ramels signaturnummer: »Måste vägen till Curaçao gynga så«, »Naturbarn« och den sena »The Sukiyaki Syndrome«, där jag ser grimaserna redan i Ramels skruvade sång. Om »Naturbarn« (»Tycka turist trist«, ni vet) läser jag också i häftet att en kvällstidning spelade den för Harry Belafonte en gång när han besökte Stockholm. Vad sa Belafonte? Jo, att det var en av de bästa calypsolåtar han hört. Utan alla jämförelser i övrigt, men Salman Rushdie roades obeskrivligt av Dr Bombay när han utsattes för ett liknande test, när hans rockroman »The Ground Beneath Her Feet« gavs ut på svenska.

Arrangemanget med de olika sidorna av Ramels mångsidor fungerar utmärkt. Boxen rymmer totalt 84 nummer, alla av högsta klass. Visst saknar jag ett eller annat. Skivorna från Djurgårdsbrunn med Sture Olssons trio hade gärna fått avsätta ytterligare några spår till boxen, likaså filmerna och radioprogrammen. Men en sådan anmärkning är futtig, då allt på »Povel Ramels mångsidor« är så bra och boxen dessutom ger en utmärkt introduktion för de olyckliga satar som framlevt sina dagar utan att inse Povel Ramels storhet. Sedan kan man fylla på med andra skivor, för att täcka in just de sidor av Ramels mångsidor man saknar. Om någonsin ordet nationalklenod vore befogat. Fast Povel Ramel är förstås större än så.

/Magnus Eriksson