Recension
Blandade Artister
Ljuva lovsång
(SonyBMG)

Den senaste utgåvan i Ljuva-serien, »Ljuva lovsånger«, har snabbt blivit en storsäljare. Det speglar flera omständigheter. Det finns alltid ett sug hos den svenska publiken efter andlig musik. Framgången understryker också att det finns en kundkrets som troget köper alla volymer i serien, kanske samma köpare som i sin ungdom köpte rubbet i »Absolute«-serien. Framgången understryker också vilken makt tv-reklamen har. Men framför allt visar den att det alltid finns en marknad för bra musik. Och naturligtvis att vi är långt kristnare än gängse religionsfientlig propaganda vill göra gällande; Christer Sturmark är väl annars det yttersta argumentet för att den amerikanska fundamentalismens apologetiska »intelligent design«-teori är felaktig.

Ty Lars Höglund, som byggde upp och sedan sålde »Absolute«-imperiet innan han gick över till SonyBMG och orkestrerade »Ljuva«-samlingarna, har en beundransvärd förmåga att göra meningsfulla samlingar som förenar kommersialism med äkta kärlek till musiken och kvalificerad kunskap om den.

När han nu sammanställt en dubbel-cd med kristen musik framförd av profana artister blandad med musik som inte i första hand har en andlig syftning, men som ändå rymmer en sådan dimension, har han än en gång lyckats. Visst, här finns mycket musik som jag av hjärtat avskyr (»Morning Has Broken« med Cat Stevens, »Ave Maria« med Peter Jöback, »Let it Be« där Aaron Neville sjunger som ett geléhallon, Stevie Wonders fjäskiga version av »Blowin’ in the Wind«), men som på »Ljuva countrylegender« tidigare i år fungerar även de trista försäljningsargumenten i den helhet skivan skapar.

Och den skimrande musiken överväger. Lars Höglund visar sin insikt och integritet när han väljer Tammy Wynettes version av »How Great Thou Art« och Judy Collins utsökta a cappella-version av »Amazing Grace« framför tusentals mer självklara. Detsamma gäller valet av Charlie Richs version av »Down by the Riverside«. Han gläder också oss som ogillar bröderna Coens kulturimperialistiska propagandafilm »O Brother, Where Art Thou« med att ta med den bästa sången från soundtracket, Alison Krauss så underbart trosvissa och förtröstansfulla tolkning av »Down to the River to Pray«.

I övrigt? De obligatoriska numren med Elvis Presley, Edwin Hawkins Singers, Louis Armstrong och Mahalia Jackson finns naturligtvis med, de skall vara med. Från svenskt håll får vi Ted Gärdestad, Marie Fredriksson och så några spår från Frälsningsarméns skiva för de hemlösa inför det nya årtusendet: Totta Näslunds »Pärleporten« och »Barnatro« med Carl-Einar Häckner (!) och Stefan Sundström. Jag har aldrig gillat Sundström och jag tyckte att Näslund var en kraftigt övervärderad sångare, men här är de magnifika i sin luttrat märgfyllda sångteknik.

Annars hade jag gärna sett att även några av de kristna sångarna fått plats. Tänk er Artur Eriksson, Einar Ekberg, Göran Stenlund och Lapp-Lisa flankerade av Elvis, Dylan, Aretha Franklin, Eva Cassidy, Johnny Cash, Dolly Parton och Kris Kristofferson. Vilken skiva det skulle blivit, men jag gissar att de frikyrkliga skivbolagen håller hårt på rättigheterna.

Det är dock en randanmärkning. Som jag tidigare sagt: Lars Höglund har en beundransvärd förmåga att skapa storsäljare som andas kunskap, kärlek och insikt. Och Lennart Perssons omslagstext är naturligtvis utmärkt.

/Magnus Eriksson