Recension
Magic Slim & the Teardrops/Joe Carter with Sunnyland Slim
That Ain´t Right
(Delmark)

1977 kontrakterades producenten Ralph Bass för en serie samtida blues på T.K. Productions. Inspelningarna gjordes, men gavs inte ut, i alla fall inte i den planerade formen. Trettio år senare kommer de i stället i Delmarks Raplh Bass Series. På den senaste utgåvan kan vi höra vad som aldrig blev Magic Slims debut-lp och inspelningar med Joe Carter. Dessutom får vi en udda »Routs 66« med Fred Below och den fine gitarristen Lacy Gibson, lika mycket en swinggitarrist som en bluesman.

Magic Slim är min favorit av de yngre bluesgitarrister som kom fram under sjuttiotalet. Där Luther Allison och Son Seals var notoriskt ojämna och Philip Walker ett skämt var Magic Slim, liksom Jimmy Dawkins, konsekvent i sin förening av stilren bluesgitarr av den elegantare skolan och ett mer råbarkat uttryck i Chicagobluesens anda. Låt vara att Dawkins varit den mer innovative av dem.

När Ralph Bass spelade in Magic Slim ville han, trots detta, ha ett renare ljud. Gitarren spelades in via kabel, inte som ljudet kom ut ur förstärkaren, såvitt jag vet en ovanlig teknik i bluessammanhang vid den tiden. Delmark har dock mixat om, för att komma närmare Magic Slims liveljud.

Och det är bra, mycket bra. Magic Slim spelar tekniskt väl avvägt, smakfullt och elegant, men också med en råare attack som skapar en perfekt brytning i hans utspel: själfullt och köttsligt på en gång.

Inspelningarna med Joe Carter är ojämnare. Han spelade slide i samma skola som Elmore James, men liksom andra efterföljare hade han renodlat James teknik och gjort den än primitivare. För den som i likhet med mig tycker att redan Elmore James var tjatig i sitt envisa riffande, blir det högst umbärligt. För alla andra, alltså de flesta blueslyssnare, väntar en lågmäld och low down blues av stilrenaste slag. Och, för att något komma förbi mina idiosynkrasier, Joe Carter var en bra sångare. Tyvärr finns han inte längre bland oss, medan Magic Slim fortfarande hör till de stora bluesmännen.

/Magnus Eriksson