Recension
Slowburn
Devil In My Blood
(Egen)

Vad är det med country och Göteborg egentligen? Är det Janne Andersson på Dusty Records som äntligen lyckats med sin mission att övertyga alla dessa goa gubbar och gummor om hästjazzens förträfflighet? I vilket fall som helst kommer det en hel del countryplattor från Sveriges London just nu, vilket naturligtvis är trevligt – oberoende skivsläpp ska premieras - men det är inte alltid så kul att lyssna på.

Ofta beror det inte på att det saknas talang eller att ambitonsnivån är för låg, utan snarare på att det finns ett för stort glapp däremellan. Slowburn är ett typexempel på när intentionerna och utförandet inte riktigt vill skaka hand. Bandet har en utmärkt och trovärdig sångare och låtskrivare i Joakim Ramstedt, med en röst och ett uttal som övertygar. Han har fått ihop ett par tre riktigt bra låtar, som andas både västkustcountry och swampblues, och där han får visa upp god tajming i sina sånginsatser. Förutom en fin version av That’s What I ’ve Learned (From Loving You) är When You Fall In Love, Luckiest Man Alive och Devil In My Blood bevisföremål A för det som ligger på bandets plussida.

Annars är det faktiskt just tajmingen som är Slowburns akilleshäl. Det och soundet. Att kvartetten är kompetenta musiker råder det ingen tvekan om, men ibland verkar de helt enkelt inte vara överens om vilken typ av låt de egentligen spelar. Det låter ibland som om Buddy Miller försöker göra sin grej, fast med The Eagles i kompet och en klåfingrig Tony Joe White på gitarr.

Och på tal om gitarrer; varför i Herrans namn ”linar” man den akustiska gitarren istället för att placera en mikrofon framför? Förlåt, men det låter förskräckligt och drar ner helhetsintrycket på tok för mycket.

För Devil In My Blood är i grunden en ganska trivsam platta, med ett band som har idiomet klart för sig, men som måhända skulle behöva en utomståendes input inför nästa album. Vågar man föreslå dalmasen Tomas Pareigis från Fatboy som producent?

/Ola Karlsson