Recension
Old Crow Medicine Show
Big Iron World
(Nettwerk)

Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är med Old Crow Medicine Show som gör mig så förbaskat lycklig. Kanske är det den oförställda spelglädjen. Kanske är det den oförvanskat kaxiga attityden. Eller så är det bara de genuint lekfulla låtbyggena. Jag vet bara att när Big Iron World ljuder ur stereon är det komplett hoedown i det karlssonska hemmet.

Det är egentligen ingen större skillnad på Big Iron World och bandets självbetitlade debut. Det är samma blandning av stringband-musik, folk, old timey och renodlad country. Låtarna följer ungefär samma mönster och albumen är uppbyggda runt samma struktur. David Rawlings har producerat igen, frugan Gillian Welch är med och gästar och Ketch Secor är fortfarande den obestridlige ledaren. Men, och det här är viktigt, Old Crow Medicine Show lyckas låta ännu vitalare, ännu hungrigare och ännu mer råbarnade nu än för två år sedan.

Framför allt märks det på originalmaterialet. OCMS lyckades fint med Big Time In The Jungle och Take These Chains på debuten, men de magnifika tolkningarna av traditionella sånger som Tell It To Me, CC Rider och Dylans Wagon Wheel kändes betydligt mer fokuserade och tidsbeständiga. På Big Iron World är det istället slynglarnas egna låtar som lyser starkast.

Säkert har Rawlings haft ett positivt inflytande där, då han står som medkompositör på fem av låtarna. New Virgina Creeper och I Hear Them All är fullkomligt briljanta. My Good Gal och God’s Got It leder in bandet på en delvis nytrampad, mer spirituell stig och Don’t Ride That Horse och Bobcat Tracks är roliga utan att vara ha ha-funny.

Naturligtvis är icke-originalen välvalda, och stilfullt exekverade. OCMS gör både Cocaine Habit, Woody Guthries Union Maid och Furry Lewis Minglewood Blues till sina egna, mycket tack vare den karakteristiska stämsången, som mer och mer framstår som bandet främsta musikaliska vapen.

Och när Ketch och grabbarna i Let It Alone sätter sig framför brasan med en tår i ögonvrån och en flaska Jack Daniels mellan sig och öppnar struparna är Casa Karlsson som genom ett trollslag ett skjul i den amerikanska södern. Där vill jag stanna länge, länge.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify