Recension
Jäverling, Rickard
Two Times Five Lullaby
(Yesternow Recordings/dotshop.se)

En sensation.

Elva tassande låtar som klockar in på en sammanlagd tid på strax över 38 minuter.

Det här är finstämt och sparsmakat. Men också elektroniskt och månguppfyllande. En helhet. Ett »verk«. Det känns färdigt, homes. Man anar Dylan-, Young- och Morrison-ABC. Det borde nästan ha varit en klassisk singer/songwriter-platta. Det är en, på sätt och vis. Men den är utan ord. Och elektronisk till sinnet.

Och samtidigt kan jag inte komma ifrån att det är en pendang till vissa av de där klassiska lägereldsskivorna som det då och då liknar. Fast en teoretisk sådan; en närmast akademisk. För att halvt parafrasera David Foster Wallace så är skillnaden mellan Neil Youngs Harvest och Rickard Jäverlings Two Times Five Lullaby som den mellan att se på en riktigt bra film och att höra sin älskade berätta om den. En helt igenom annorlunda upplevelse av samma urkund. Bägge på något vis åtråvärda.

Instrumental musik. Men med mer att säga än det mesta andra tjattret vi hör; varje dag, alla dagar.

Precis som i det där The Wire-avsnittet i första serien, kan ha varit fjärde eller möjligen femte episoden, när McNulty och Bunk gemensamt löser mordet på den där kvinnan som D’Angelo mördat i köket: under tre fyra minuter säger de inte ett ord till varandra. Det behövs inte! Allt som måste sägas har redan sagts. Varför ska vi lägga ord på börda?

Nu ett litet mellanspel: ålderdom är konformism. Det finns egentligen ingen anledning att lyssna på någonting annat än det man alltid gjort. När jag var tretton var jag bergfast i min övertygelse att ingenting utöver London Calling och Best Dressed Chicken In Town behövdes för att förstå musikhistorien. När sedan cd-skivan dök upp – vilket år: 1991? 1992? Nåt sånt – så bestämde jag och en vän (samma tok som samlade på östtyska vykort i min Beirut-recension) att fler än hundra cd:s kunde man aldrig behöva. Idag lyssnar jag på mer disparat musik än någonsin. Så samtidigt som ålderdomen är konformism så är det också något helt annat; något väsenskilt och jag skulle vilja säga diametralt motsatt. Ålderdom är mod.

Nå, tillbaka till verkligheten: det är elektronisk musik, det här. Antar jag. Elektronisk i meningen att den har sina grundvalar och rötter i elektronisk attityd och tonkonst. Men här finns mycket annat också. Gud här finns mycket annat! Akustiska gitarrer bygger vaggvisor runt de ömmaste melodierna denna sidan Ted Gärdestad. Tassande blås, knappt hörbara trummor, ett mycket försiktigt munspel. Allt har en mening här; allt träffar rätt.

Jag är förbluffad. Mest av allt är jag förbluffad. Över att det är så inihelvete bra. Jag minns inte vad som fick mig att beställa plattan. Ett infall? Omslagets förfinade utformning? En rekommendation av någon, oklart vem? Jag minns som sagt inte. Bara att den kom med posten, tillsammans med ett gäng andra plattor. Jag lät den ligga ett tag. Sedan satte jag på den. »Ett, två tre«, räknar Rickard in på inledande »Ice Princess« och efter det är det oförståeligt, beroendeframkallande och naturligt storslagen musik av allra yppersta klass.

Jag är glad att jag har gått vidare. Att ålderdomen (hey, jag är 40 sedan någon vecka!) innebar lika delar mod som konformism. Jag spelar fortfarande Big Youth, The Blue Nile och O.V. Wright, visst, men jag är också någon helt annanstans på samma gång. Jag njuter av Tim Hecker, Albert Ayler och Junior Boys. Jag älskar musik, oinskränkt. Jag njuter av det, faktiskt. Jag är – hahaha, man måste skratta åt det, man måste – allätare.

Om Rickard Jäverling vet jag egentligen ingenting. Jag letar upp hans myspace-sida och tycker att det känns träffande och hjärtevärmande att han nämner Magnus Jäverling (far? bror? son? annan släkting?), Selma Lagerlöf och Bruce Springsteen som sina tre största influenser. Jag nickar instämmande som om jag visste precis vad han menar. Jag tänker på mina egna barn, viktigast i världen, på Springsteens »Racing In The Streets«, den vackraste låt jag känner och så tänker jag på Göstas ord till majorskan där i slutet: »Tack för gott arbete, tack för brödet som du gett de fattiga, tack för väg, som du har röjt, för bygd, som du har brutit! Tack för glädjen, som du har låtit råda i dina salar! Ditt verk ska leva och bestå. Din gård ska alltid vara en fristad för det lyckobringande arbetet«.

Årets överlägset bästa svenska skiva, ja, en av årets allra bästa skivor alla kategorier. På rak arm kan jag bara komma på två album som jag håller högre under året: Dylans Modern Times och Helios Eingya.

/Tony Ernst