Recension
Dirty Dozen Brass Band
What’s Going On
(Shout Factory/Evangeline)

I vilken pömsiga pensionärsklubben ger sig på ikonen Marvins allra mest överskattade platta, släpar in ett par ännu pömsigare pensionärsgäster att göra bort sig vid mikrofonen, skänker delar av intäkterna till stormen Katrinas offer, meddelar att de spelar på instrument av märket Jupiter samt faktiskt, då och då, också hittar en jazznerv som leder till viss försoning och värdighet.

Dirty Dozen Brass Band är från The Crescent City; har varit så sedan starten 1975. Bandmedlemmarna har skiftat genom åren, har jag förstått. Jag ska inte låtsas att jag känner deras historia. Jag läser innantill från det världsomspännande intranätet. De har, enligt kännarna, tydligen pendlat i kvalitet. I sådant fall just nu: någonstans i mitten av skalan.

Det här är alltså en låt-för-låt tolkning av Marvins mest ostrukturerade och ointressanta album. Jag förstår inte riktigt vad den har för koppling till katastrofen i New Orleans. Kanske Marvins PCP-dränkta sorgesång över sina egna tillkortakommanden i att hålla kontakten med sin bror är jämförbara med en naturkatastrof av bibliska mått? Beats me.

Allt jag kan om New Orleans har jag lärt mig av Gunnar Hardings Kreol, Snooks Eaglins sångröst och Cash Money Millionares. Jag har aldrig varit där själv. Kanske kommer jag att åka dit. Kanske inte. Dirty Dozen Brass Bands nya album kommer i vilket fall inte att göra en skillnad i det beslutet.

Plattan är snygg: omslag, arrangemang, bakomliggande idé. Men den är också hopplöst tam: ointressant, uddlös, utan fokus. Musikerna i Dirty Dozen Brass Band är såklart kompetenta, men det vill inte bränna till. Riktigt hemskt blir det när de övervintrande gästerna stapplar fram till mikrofonen: Chuck D vill jag aldrig höra igen, det gör för ont i mig. Om man var där när det kaotiska hardcore-infernot hos Yo! Bum Rush The Show exploderade så är uppvisningen i total trötthet här bara för mycket. Sak samma gäller för Guru, en gång medlem av hiphopens hårdast nerdestillerade lilla diamant. G Love sjunger falskt och Bettye LaVette hade förhoppningsvis tankarna någon annanstans. Ivan Neville är den ende som kommer undan med någon form av värdighet.

Bättre blir det när man slipper de orkeslöst trista sångarna; när den fria jazzen tillåts ta över i ren instrumentalism. Då sprakar det en anings aning. Jag har mer och mer börjat luta mig mot sånglös musik i mina val. Det är som att jag har hört det jag behöver höra; är färdig. Resten skulle bara vara onödig utsmyckning; glitter. Det är som, ni vet det:

7. Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

I de rent instrumentala »Save The Children«, »Right On« och »Wholy Holy« är det som att det plötsligt finns en mening med skivan. Och först då har den ett existensberättigande. Jag vill inte köpa en keff platta bara för att det ska bli några sandsäckar extra till nästa orkan. Då lägger jag hellre pengarna på kläder, choklad, whatnot. En bra platta, däremot, är en helt annan historia. Som skivköpare är jag kvalitetsmedveten och egentligen inte intresserad av vilken intresseorganisation för självhjälp till hemlösa som en halv procent av intäkterna går till.

Jo, jag vet att det är en annan sak med New Orleans. All bra musik har någon form av beröringspunkt med staden. Den ligger inbäddad i alla vettiga musikälskares hjärtan. Vi älskar den för att den älskar oss. Buddy Bolden, Professor Longhair, Dr John, Allen Toussaint, Juvenile. Det är inte Växjö vi talar om.

Men vad är det bästa vi kan göra för New Orleans? Köpa en halvrisig platta som inte på några villkor kan göra stadens musikhistoria rättvisa? Knappast. Jag frågade Shannon McNally det när jag träffade henne ifjol. Hon tyckte vi skulle läsa en bön över staden; ha den i våra tankar, ständigt. Det räcker gott så. Enda alternativet, som jag ser det, är att låta livet gå vidare och lämna skiten okommenterad; att så att säga ignorera det förflutna och kanske slösa lite tid på att vara arg, men i stort bara blicka framåt. Som när en av stadens moderna hjältar, Lil' Wayne, fick frågan om vad han hade för åsikt i frågan: »Katrina can suck my dick«.

/Tony Ernst