Recension
Blandade Artister
Our Definition of Soul
(Diesel)

Det är lite skrämmande.

»Our definition of Soul« är deras definition men samtidigt min definition.

Och det är som att hela min uppväxt har samlats på två skivor. Jag kan ju de flesta av de här låtarna utantill, i sömnen om så behövs. Någonstans på vägen har jag glömt hur bra de är, men nu, nu minns jag.

För det är en kavalkad av enastående små mästerverk. George McRae och »I Get Lifted«. »Ain´t no stopping us now«. Barry White, Marvin, Bobby Bland och Luther. Sade och Angie Stone och Curtis, Al Green, Bobby Womack och Spinners. D´Ángelos »Brown Sugar«, »Sweet Thing« med Rufus och Chaka Khan och så mycket mer.

Fokus är på sjuttiotalet, på skönsvängande soul, sådan soul som det inte går att vara still till, sådan soul som gjorde att sittdansen blev ett begrepp. Men också på ett åttiotal inte mycket sämre och några av de bästa låtar som har kommit därefter, alla kategorier.

Vissa av de 39 låtarna är självklara val. Andra inte.

Och för det är jag tacksam.

Alltför ofta i dessa sammanhang blir det alldeles för obskyrt eller så grundligt att jag undrar om de som sammanstället skivorna är rädda för att bli våta om fötterna.

Men på »Our definition of Soul« går exempelvis Harold Melvin and the Blue Notes »Wake up everybody« hand i hand med Lowrells »Mellow Mellow Right on« som vore de gamla vänner.

Just därför har Torbjörn Sten gjort ett kanonjobb.

Och det är förvånansvärt lätt att återigen sjunka in i de här låtarna – självfallet med en förhoppning om att aldrig behöva gå upp till ytan för luft. Det enda som egentligen saknas är en låt från The Isley Brothers. Men hjärtslagen och rytmen som pulserar och propsar på uppmärksamhet räcker gott och väl.

För det är svårt att påstå något annat när Teddy Pendergrass ger upp kärleken för nionde gången på raken i »Love T.K.O«. Eller när Rose Royce hälsar på melankolin, bjuder in den i lägenheten och frågar om den vill sova över. Varför? Well, »Love don´t live here anymore«

Och så klart: sängkammarfösaren som är »Last Night« med Az Yet, där orden räcker till, där aktens klimax är så illa förtäckt av klyschor att det istället för pinsamheter blir till något alldeles naturligt.

/Mattias Bergqvist