Recension
Blandade Artister
Old Town School of Folk Music
(Bloodshot)

Jag var i Köpenhamn häromdan för att kolla vad Bruce Springsteen kunde göra av sina »Seeger Sessions« på en scen. Som vanligt var han en mästare på att krympa ett publikhav på 20 000 personer till något som skulle få plats i mitt vardagsrum; han är tveklöst den mest drivne underhållare vi har i dag. Dryga två timmar flög iväg, trots att en överentusiastisk danska genom hela konserten maniskt klappade i otakt två decimeter från mitt högra öra.

Det var god underhållning, kort sagt. Ändå kröp det lite av obehag i mig. Och helhetsupplevelsen var något i stil med: en samling studenter klämmer in sig en efter en i en Volkswagen modell –66 och när man lyckats få in 17 stycken av dem, plus en back punsch, åker de iväg på föreläsningsturné.

Hela företaget är förvisso både kärleksfullt behjärtansvärt och välvilligt pedagogiskt, men också ett misslyckande. Snustorrt, osexigt, med dansk dixieland-varning ovanpå allt ihop. Greppet att plocka ett gäng av de här låtarna från 20- och 30-talen in i vår tid funkar definitivt inte.

Missförstå mig inte. Det är fantastiska låtar – i sina sammanhang. Om Springsteen lyft in en eller två av dem i sin egen repertoar hade låtarna i fråga kunnat berika och förstärka den tanke som löper genom den. Och låtarna i sig hade i det sammanhanget fått sina respektive innehåll både förstärkta och uppdaterade. Men att bygga ett helt album och en hel konsertturné på dem blir så musealt och så kväljande »mysigt« att åtminstone jag tappar allt intresse.

Vi ska definitivt komma ihåg, lyssna på och älska de där låtarna – men jag gör det hellre i deras originalversioner. För att de oftast är bäst så, men framförallt för att de då, åtminstone med lite inlevelse och lite research, fortfarande kan upplevas i ett förstärkande istället för förminskande kontext.

Springsteen behöver dem heller inte. De få av hans egna låtar han gjorde på konserten var vida överlägsna de gamla låtarna – för att de är hans, för att de uttrycker hans tankar, för att de är närmare honom själv, för att de är »här och nu«. Han behöver kanske de där gamla låtarna som inspiration, men han behöver inte ägna tre år av sitt liv åt dem.

Precis som vi knappast behöver ägna en timme av våra liv åt att lyssna på den här plattan. Där 13 av instruktörerna på den Chicago-baserade, ideella organisationen Old Town School of Folk Music – förstärkta av americana-profiler som Jon Langford, Janet Bean från Freakwater, Robbie Fulks och John Stirrat från Wilco – ger sig på att tolka den amerikanska sångtraditionen. Ni vet precis vilka låtar det är: »Amazing Grace«, »Wabash Cannonball«, »Trouble in Mind«, »St James Infirmary«, »Midnight Special«, »Wayfaring Stranger« och »Goodnight Irene«. Ni vet precis hur det låter.

Det här är undervisningsmaterial, inget annat, även om det är välgjort. Och förhoppningsvis går de studenter som tar del av det sedan ut och skriver egna sånger – sina egna »Take This Hammer« eller »My City of Ruins« – istället för att åka på föreläsningsturné.

Och så hoppas jag att ingen skickar ett ex till Springsteen.

/Lennart Persson