Recension
Brøgger, Suzanne
En musikessay – Blå biografi
(ExLibris / Gyldendal)

Alltså ska hon behöva sjunga också? Ursäkta, men denna något fördomsfulla fråga slank ur mig spontant när jag fick höra att Suzanne Brøgger hade sjungit in en jazzskiva. Brøgger har väl aldrig tagit en ton förut?

Nej, men som hon skriver i den lilla bokletten som följer med den här praktutgåvan till CD: ”I tredive år sad jeg bare og skrev bøger. Nu har jeg skrevet sange, tekster og musik. Hjernen och hjertet... har giftet seg med hinanden.”

I texthäftets musikessä skriver den danska författarinnan om sig själv, sitt liv och sin familj, om sitt möte med Louis Armstrong (när Suzanne var liten flicka fick hon följa med bakom scen och hälsa), om alla jazzsångerskor hon sett och hört (t ex de kända Bessie Smith och Billie Holiday, de nästan glömda Ida Cox, Ethel Waters, Trixie Smith m fl, Alberta Hunter, Nellie Lutcher och även Marilyn Monroe, som jag tror att Suzanne Brøgger, liksom jag, räknar bland jazzsångerskorna) och om Marie Lavaux, voodoo-prästinnan i New Orleans.

Suzanne Brøgger har gjort samtliga låtar på skivdebuten: både de engelska texterna och oftast också melodierna. Hon har nog sjungit och nynnat för skivans pianister och gitarrist – och så har musikerna harmoniserat.

Det är mycket välskrivna och fyndiga texter, högst sångbara och på gränsen till litterära; alla självbiografiska eller på andra sätt nära henne själv. ”Mama Jade Cat Blues” och ”Baby Brother Blues” är till exempel två lika öppenhjärtiga som ömsinta sånger; den förstnämnda handlar förstås om hennes låt säga något egocentriska mamma och den andra om hennes olycksalige lillebror.

Danska kritiker har gnällt om att hon inte sjunger så bra. Fast nja, det beror nog på vilken sorts jazzsångerska man vill ha. Suzanne Brøgger har väl inte världens bästa sångröst – fast spelar roll! Det är ju inlevelse, och det har hon, och inte minst sväng, och det har hon också, som gäller om man sjunger jazz.

Bäst är hon, tycker jag, i de många blueslåtarna. För vilken tajming! Och så plötsligt, när några ord verkar betyda extra mycket, så går hon djupt ner och in i texten och sitt liv, vrider och vänder på ord och toner. Och då blir – faktiskt – Suzanne Brøgger lika bra som åtminstone hälften av världens jazzsångerskor. Några exempel – och bara den förstnämnda melodin är bluesig: ”Voodoo Sugar” (om Voodoo Maggie i New Orleans), ”Swingdoor Daddy Stride” (Marilyn M sjunger vidare genom Suzanne B) och avslutande, stilla och vackra ”Serenity” till enbart piano.

Å andra sidan skulle nog vemsomhelst = jag också kunna göra en jazzplatta över genomsnittet med ett sånt sensationellt ackompanjemang. Eliten av danska jazzmusiker – som pianisterna Jan Kaspersen, Carsten Dahl och Fuzzy samt saxofonisterna Christina von Bülov och Christina Dahl – finns med. Och som om inte det räckte medverkar dessutom de legendariska amerikanerna Horace Parlan och Butch Lacy på piano i några låtar. Observera förresten att det inte finns några trummor i kompet.

På danska scener har Suzanne Brøgger också börjat framföra sina jazzlåtar inför publik. Boka nu genast in den nya danska jazzsångerskan med komp på Jeriko i Malmö, Mejeriet i Lund, Nefertiti i Göteborg, Fasching i Stockholm osv!

/Bengt Eriksson