Recension
Johnson, Jill
The Woman I´ve Become
(Lionheart)

Öster om Atlanten är Jill Johnson en av de få trovärdiga artisterna i countryns breda huvudfåra. Dansbandssångerska eller schlagersångerska: Jill Johnson har alltid haft klass. Men hon har också alltid haft sitt hjärta i countryn, och hon vet vilka villkor som gäller. När hon spelade in »Roots and Wings« i Nashville, gjordes en dokumentärfilm. I sina påannonser braskade TV4 på med sedvanlig känsla för sanning och måttlighet. Jill Johnson lägger Nashville för sina fötter, Jill Johnson spelar in med Nashvilles bästa musiker. Så gick valserna.

Men sångerskan själv stämde inte in. På sitt vänligt lågmälda sätt berättade hon om slitet, om alla resor hon gjort till Nashville, om hur tuff countrymarknaden är, om lyckan att spela in med fantastiska musiker. Hon hade också ett utsökt band under ledning av Chris Leuzinger, även om de inte var Nashvilles för dagen mest efterfrågade. Och Jill Johnson försökte inte lägga Nashville för sina fötter, utan Sverige.

Det har hon lyckats med. Efter »Roots and Wings« har Jill Johnson spelat in två skivor i Sverige, »Being Who You Are« och en julskiva. Så länge hon befinner sig i den djupa Södern går det bra. Nashville eller Malmö.

På sin nya skiva »The Woman I’ve Become« är Jill Johnson tillbaka i den amerikanska Södern. Återigen omges hon av ess-musiker, men möjligen har bolaget satsat lite mer den här gången. Rob Hajacos, vid sidan av den avhoppade Tammy Rogers studiosystemets bästa fiddler på decennier (de bluegrassfiddlers som nu lånas in på Nashville-produktionerna är inte delar av det systemet), är med och förgyller musiken med sitt blues- och ödesmättade spel. I övrigt märks gitarristen Ilya Toshinski och steel-gitarristerna och dobroisterna Scotty Sanders och Gary Morse: Sanders med klassiskt expansiv picking, Morse mer egensinnigt fladdrande på sin lap steel.

Men i centrum står Jill Johnson. Hon sjunger med suveränt självförtroende och en anmärkningsvärd nyanseringsförmåga, fast hennes Shania Twain-doftande country egentligen inte inbjuder till nyansering. Det finns också en lekfullhet i utspelet som gläder, till exempel i den nyckfulla »Cowboy Up« med utsökt lap steel av Morse, intensiv sång, flyhänt fiol och fräcka ljudförvrängningar à la Twain. Nästa spår, »I’m Sorry«, kontrasterar fräckt. Jill Johnson sjunger som en lätt speedad Bonnie Bramlett, Toshinski och Nathan Chapman lägger in skitiga blueslicks, som snyggt bryter av mot gitarrtemat. Och Hajacos: som i sina bästa stunder.

Men Jill Johnson visar också sin innerliga sida, fast även då i fruktbar brytning mot de tunga bakgrunderna. Hela skivan håller samma klass, och vi hör inte bara en av Europas få trovärdiga artister i countryns mainstream, ibland hör vi också den läckraste svenska sydstatsrocken sedan Peter O Ekberg, eller sedan Ola Magnell spelade in i Muscle Shoals- och Capricorn-studiorna.

/Magnus Eriksson