Recension
Lancaster Orchestra, The
Never Cried Once When I Could Have
(Rootsy.nu)

Normalt lyssnar jag på musik som i jämförelse med drycker smakar starköl eller rött vin. Det här är vitt vin, ibland spetsat med lite bubbel.

Och det finns tillfällen då både vitt vin och den här behagliga och oerhört vackra musiken känns rätt.

Orkesterledaren själv, Carl Mathson, skriver låtar med starkt vemod, han sjunger rakt på sak och behandlar sina instrument som bara en duktig yrkesman kan.

Alltihop är inspelat ute på den skånska prärien med handplockade musiker från trakten. Jag erkänner villigt att jag har dålig koll på namnen eller på bandet Logh, som de flesta kommer ifrån. Den ende jag känner till är Andi Almqvist, som kommer in och lägger på en sångstämma, där det behövs lite raspigare verktyg än vad Mathsons själv förfogar över.

Det låter framför allt vackert. Musiken smyger sig på från alla håll, man vävs in i en stämning som man vill hålla kvar och mer än en gång har jag använt repeat-knappen efter låtar som jag inte vill lämna.

Texterna är inte så djupsinniga som det kanske låter vid en strölyssning. De är inte alltid så särskilt välformulerade heller. Men det bränner till när jag hör ”Old Photograph” och jag upplever en liten pojke som saknar sin far. Det är avskalat, naket och utan sentimentalitet, men det träffar någonstans där det gör ont.

Detta är den här orkesterns andra CD och förmodligen får den ett lika varmt mottagande som debuten 2005, ”With Help From Absent Friends”. Mathsons musik är internationell och nu är han mogen för en publik långt utanför den skånska prärien. Det finns många som föredrar vitt vin.

/Rune Häger