Recension
Charles, Ray + The Count Basie Orchestra
Ray Sings Basie Swings
(Concord)

Det hör mötet mellan Ray Charles och Count Basie ägde inte rum, men det har ingen betydelse. Ty skivan »Ray Sings Basie Swings« är utsökt, något av det bästa jag hört med Ray Charles. Ja, utan tvekan.

Bakgrunden i korthet: i mitten av 1970-talet arrangerade Norman Granz turnéer för Ray Charles och Count Basies orkester i Europa. Turnéerna korsade aldrig varandra, men en del inspelningar från dem återfanns på samma tejper, när Concord köpte Fantasy-katalogen. Ray Charles sjöng gudomligt, men ljudet var bedrövligt. Hans band kunde knappt särskiljas från alla bakgrundsljud. Inspelningarna med Basie var uppenbarligen inte mycket bättre. Men när Ray Charles sång frilagts föddes idén. En korsning? Det fanns en frändskap. Count Basie var Ray Charles favoritarrangör. Count Basie var också en av storbandsjazzens bluesmän. Duke Ellington var konstmusikern och den spekulativa arrangören, medan Basies musik alltid, både i små och stora format, var indränkt i blues.

Men det gick inte att korsa tejperna, så mötet äger inte rum här heller. De musiker som idag utgör Count Basie Orchestra spelade i stället in till Ray Charles röst i början av året. Patti Austin dechiffrerade sedan The Raelettes bakgrundssång från Europa, skrev nya arrangemang baserade på inspelningarna och anförde själv en ny, fiktiv upplaga av The Raelettes. Så kom skivan till. Är det fusk? Ligger det något otillbörligt eller omoraliskt i det?

Nej, arrangemangen är helt kongeniala med Ray Charles musikaliska idéer. Jämför gärna med projektet »Poet«, med ett antal planerade duetter med Townes Van Zandt som liksom så många andra planer som inkluderade Van Zandt aldrig materialiserades under dennes liv. I stället fullbordades projektet drygt fem år efter Van Zandts död, och resultatet blev fantastiskt. Jämför också med det pop- och rockindustriella komplexet. Varför skulle Charles/Basie-projektet vara mindre »äkta« än en inspelning där ett gitarrsolo läggs på i Los Angeles till en rytmbakgrund inspelad i New York och solosång från Stockholm? Och något snask i stil med den mycket unge Hanks duetter med sin döde fader Hank är vi inte i närheten av.

Ray Charles skulle också lagt upp sitt lyckligaste varggrin om han beledsagats av det nästan »Düguello«-artade trumpetintrot från »How Long Has this Been Going On« på scen. Joey DeFrancesco hanterar sin B3:a som om han vore sammanvuxen med den och med musiken. Svänget i övrigt ska vi bara inte tala om. Gregg Field som arrangerat spelade med både Basie och Charles. Han har skapat bakgrunder som tar fasta på och framhäver det som gjorde Ray Charles till den artist han var. Och storbandsversionerna av »Crying Time« och »I Can’t Stop Loving You« är vidunderligt överlägsna den sockervaddssmet som definierat Ray Charles insatser som sångare i soulens och countryns gränsland.

Alltså, det här är en lysande skiva med Ray Charles. Om ni ogillar tillkomstförhållandena, tänk på det hela som Gregg Fields orkesterfantasi över Ray Charles röst och sånger.

/Magnus Eriksson