Recension
Burke, Solomon
Nashville
(Snapper)

Jag pratade med Solomon Burke för några veckor sedan – läs intervjun i det kommande numret av Sonic – och han var uppspelt som ett litet barn över det här albumet. Efter 45 år i soulmusikens tjänst, efter en strålande comeback under 2000-talet, efter att ha gjort så mycket fantastisk musik!

Men man förstår honom; det är ett väldigt sympatiskt och lättälskat album. Enkelt inspelat, men väldigt känsloladdat, fyllt av strålande sånger, som spelas av människor som bryr sig hela vägen.

– Ingen tittade någonsin på klockan, vi höll på tills alla var klara och nöjda, berättade Solomon. Och det hörs. Precis som man kan se framför sig hur alla inblandade skockades kring barbecue-faten från Jake’s i Nashville när man kopplade av efter dagens inspelning.

Inspelningen gjordes hemma i Buddy och Julie Millers hus, en av låtarna i stundens ingivelse på hallgolvet, precis innanför ytterdörren. Och vi bjuds förvisso en mindre precis, mindre noggrant uttänkt produktion än på de två tidigare Joe Henry- och Don Was-producerade albumen, men den svämmar över av kärlek. Kärlek till Solomons lätt sargade men fortfarande så övertygande röst, till låtarna och deras budskap, till mötet mellan soulmusiken och countryn.

Han valde låtar av countrylåtskrivare – som Tom T Halls »That’s How I Got to Memphis« och Buddy Millers »Does My Ring Burn Your Finger« – och han kallar in Patty Loveless, Dolly Parton och Gillian Welch för att lägga sina silverglittrande countrystämmor intill hans egen varmt brummande soulbariton. I duetten »We’re Gonna Hold On«, George Jones och Tammy Wynettes melodramatiska paradnummer, släpper han fram Emmylou Harris till mikrofonen. Efteråt är inget öga torrt.

Och frågan är om inte albumtrion »Don’t Give Up On Me«, »Make Do With What You Got« och »Nashville« överskuggar till och med hans klassiska sextiotalsinspelningar.

/Lennart Persson