Recension
Ott, Carey
Lucid Dream
(Dualtone)

Han jobbade på ett bankkontor i Chicago medan han var frontman i ett band med det mystiska namnet Torben Floor. Bandet kämpade hårt för att få ett skivkontrakt medan det turnerade en del i mellanvästern och spelade på olika småklubbar och på stora festivaler. Men det smög sig, inget bolag nappade, så Carey Ott bestämde sig för att gå sin egen väg och på den är han nu. Och han har slagit sig ned i musikstaden Nashville.

Nashville, då tänker de flesta country. Men det gör inte Ott. Tillsammans med producenten Ray Kennedy, som brukar jobba med namn som Ron Sexsmith, Mellencamp och Steve Earle, har han snickrat ihop ett album som placerar honom någonstans i landskapet mellan powerpop och melodiös lättrock. Dit kommer han med egna låtar som är sällsynt behagliga i sin mjuka stil och Ott sjunger dem ömsint och med värme. Är man riktigt gammalmodig säger man nog att melodierna är catchy. Och allt detta tillsammans har fått en del kritiker (och PR-folket) att tro på Carey Ott som ”nästa stora grej”.

Det är i alla fall en ovanligt lättlyssnad platta. Instrumenalt är den sparsmakad med en gitarr i centrum och ibland inget mer. Så man kan spela plattan på jobbet utan att man stör någon. Tvärtom, kollegerna kommer och frågar vem det är som sjunger.

–George Harrison, säger jag, för i vissa spår låter han inte alls olik den gamle Beatlen och ett par av låtarna skulle mycket väl kunna platsa på en Harrisonplatta.

Han skriver bra och innehållsrika texter också. Lite halvfilosofiska på det allmänna planet, där han och hon inte riktigt kommer överens om fortsättningen. Ofta är det formuleringar som man kan tolka på mer än ett sätt.

Carey Ott är mer än en i mängden. Han har något som gör honom intressant att följa.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify